Saknaden
Om jag ska vara kategorisk kan jag dela in mitt liv med barnens pappa i 3 delar. Jag skulle nog inte gjort den uppdelningen medan vi levde ihop, men nu såhär efteråt, när jag försöker se var jag står; vad jag saknar, då ser jag 3 tydliga roller.
Medföräldern
- Barnens pappa är en bra medförälder. Det var han innan separationen, det är han för det mesta efter separationen. Vad menar jag här? Jo, vi har i stort samma värderingar om hur vi vill fostra och guida våra barn genom livet. Vi har i mångt och mycket samma värderingar. Vi kanske inte alltid prioriterar lika, men i grund och botten vill vi ju våra barn det bästa. Jag saknar en back up när barnen spårar ur. Förut backade vi upp varandra när barnen blev "galna". Vi talade tillsammans om för barnen att det vi såg hända inte var ok. Vi kunde lösa av varandra om en av dem fick spel på en av oss. Så att den ”utsatte” kunde gå undan en stund och andas. Vi gjorde saker ihop. Vi var med och delade glädjen, och mindre glada stunder.
- Jag känner stor saknad efter O som närvarande medförälder. Vi pratar fortfarande med barnen med den andre föräldern i åtanke, och vi förstärker varandra när vi argumenterar för vuxensak, men det är inte detsamma som att göra det enade. Rent fysiskt. Under samma tak.
Vännen - vuxenkontakten
- Ibland blir jag galen av att bara prata med barnen och för mig själv. Jag saknar vuxenkontakten. Den vardagliga vuxenkontakten där man kan diskutera middagsvalet med samma självklarhet som man tillsammans ifrågasätter det nya taxeringsvärdet på huset och planerar semestern. Att sitta i soffan och tillsammans undra över hur folket i CSI Miami tänker. Att få lite ryggpill till Beck. Att under flera års renoveringar fundera fram och tillbaks över vitvaruval, färgkoder till hallen, och om klick-golv verkligen är ok. Det är möjligt att min olustkänsla är förstärkt fn eftersom jag är föräldraledig och inte möter alls så många vuxna till vardags som jag gör när jag jobbar (tack M för våra promenader med snack om högt och lågt, och tack lillasyster C och vän U för alla timmar ni tagit emot allt ältande!) – men jobbigt är det.
- Jag känner saknad efter O som vän. 9 år kan inte bara raderas.
Partnern – den man jag valde att leva med
- Sist men inte minst, men det man minst hänger ut på en blogg, är ju saknaden efter O som partner. Som äkta make. Jag ska inte fördjupa mig här. Det är kanske längtan efter det som inte blev som saknas. Inte nödvändigtvis just O.
- Det känns i alla fall underlig att 9 år fick ett så snabbt slut. Snabbt slut ur mitt perspektiv i alla fall.
Saknar du något i ditt liv?
-
