Ett stenkast från Fyndet

som brast än att aldrig spänna en båge.

Min goda vän C noterade något liknande detta i sin blogg idag, och då tänkte jag att det är ju väldigt sant. Sedan undrade jag vem som egentligen sagt detta, och en vända till Google visar att både Erik Gustaf Geijer och Verner von Heidenstam står som upphovsmän. Wikipedia håller dock för troligt att det är den senare.

Men för att knyta an till rubriken igen, och inte tappa tråden mot trovärdighet på nätet, så tror jag att vi rent allmänt är fega. Man vet vad man har etc. Fega, bekväma, oroliga för förändring. Och trots att det borde vara tvärt om - att man med ökad ålder borde ha skaffat sig den visdom som gör oss mindre rädda för det okända, är det nog så att jag är mindre förändringsbenägen nu än tidigare.

Vissa saker är inte optimala, man kanske till och med retar sig på dem ganska rejält, men i det stora hela tycker man att det är bra. Och så nöjer man sig med det. Men är det fel att vara nöjd med "ganska bra"? Måste man sträva efter bättre? Efter annat (n)? Och riskera det som är ganska ok för något som kanske faller platt? Ja, det kan man bara avgöra själv.

Men å andra sidan, ibland är det kanske bra att någon annan bestämmer åt oss? Bestämmer att det som är ganska bra inte längre ska vara där. Tvingar en till eftertanke. Tvingar till nytänk. Tvingar till att se framtiden an på ett annat sätt än vad som man trodde var planen. Jag vet inte än om jag tycker att det är bra. Det blir nog bra. Men det känns som det är en väldigt krokig väg med många fallgropar som öppnat sig.

Jag har ingen karta. Vet inte riktningen. Än. Men jag ska våga att möta det okända. Jag hoppas så småningom att någon där ute vill möta det okända tillsammans med barnen och mig.

Vad vågar du?


.