Söndagmiddag
Jag var bjuden på middag ikväll. Hos barnen och barnens pappa. Det känns konstigt eftersom det känns "hemtamt" och naturligt och trevligt. Fast på fel ställe. Och med diskussionsämnen som hur han ska renovera sitt hus. Surrealistiskt känns det.
Men ändå bra. Det känns mycket bra att barnen kan se att vi är vänner. Att vi är deras mamma och pappa i vått och torrt, även om vi inte lever tillsammans längre. Att vi tänker lika om deras uppfostran. Att vi båda anser att A ska göra sin läxa innan speldax. Att det inte bara är pappa eller mamma som är tjatig, beroende på var barnen bor fn. Att vi älskar dem, att det inte är de som är orsak i något av den situation vi befinner oss i.
Efter wok och ett glas vin tog jag E och begav mig hemåt. Hon bor inte hos sin pappa lika mycket som bröderna. Stor kram till mina pojkar, som kommer hem till mig i morgon efter skolan. Tack och lov att vi bor så nära varandra. Och att vi båda, än så länge (??) tycker det känns bra/ok att ses på det här sättet.
Var åt du din söndagmiddag?
.
