Trivialt
Trivialt känns det - att sitta och längta efter barnen, att fundera över soffköp, att gnälla över sommarkilona och att fundera över om man ska göra ett ryck på dejtingfronten.
Trivialt, när jag ser bilderna från nordöstra Kenya; när jag ser en bråkdel av de över 1 miljon små barn vars kroppar är ett skal som ser livet lämna. Barn, unga som borde ha livet framför sig, kvinnor och män mitt i livet. Eller mitt i döden. Gränsen är hårfin.
Trivialt, när jag ser dokumentären En andra chans om 4 relativt unga killar och tjejer, som genom olycka alla blivit rullstolsburna, och i ett fall i princip sängbunden. 4 unga människor som trots stora fysiska motgångar utstrålar styrka, glädje, framtidstro och lycka.
Trivialt, när jag går in på bloggen i kroppen min, där 27-årige Kristian så enormt medryckande, inlevelsefullt och naket skriver om sin kamp mot cancern, en cancer som äter honom och tar all styrka.
Trivialt, när en nära vän i denna stund sörjer sin far som lämnat fru, barn och barnbarn många år för tidigt.
Jag borde känna glädje och lycka över det jag har istället. Lycka över 3 fina härliga barn som just nu är med sin pappa; glädje över att jag kommer att kunna köpa en soffa och har ett hem där jag kan ställa den, tacksamhet över att vardagen är bra överlag. Och jag gör det. Jag känner mig enormt ödmjuk inför den lott livet givit mig. Ibland kanske jag inte visar det. Jag relaterar till förut och andra, och i jämförelse saknar jag ibland. Jag ska försöka bli bättre på att ta vara på allt fint jag har.
.
