Raljerande - mannen i ditt liv
Nej, nej, backa inte bara för att inlägget består av en massa text. Om du hoppade till över rubriken, så fortsätt att läsa!
Jag följer många bloggar mer eller mindre regelbundet. Överlag är jag road och upplyft över det jag läser (annars hade jag slutat följa, var så säker), men ibland blir jag beklämd. Framförallt är det när det raljeras över den äkta (eller oäkta för all del) hälftens tillkortakommanden.
Den bättre halvan (?) kan inte tolka signaler, kan inte laga mat, kan inte se behovet av städning, kan inte ta ut soporna, kan inte pilla på ryggen, kan inte hålla tiden, kan inte ta VAB pga allt som måste fixas på jobbet, kan inte fixa presenter när man ska bort, kan inte packa annat än sina egna kläder vid resa, kan inte x, y och z. Kan eller vill inte. Spelar ingen roll. Mannen duger inte till något, och kommentarerna låter inte vänta på sig. Medhållen rasar in i kommentarsfältet. Man skrattar åt att man sitter i samma båt. Man bräcker varandra med värre historier.
Men ingen verkar ta tag i det hela. Ingen låter sina egna fel och brister komma fram. Ingen söker extern hjälp att reda ut soppan. Ingen verkar prata med sin partner. Ingen vill jobba för att hitta tillbaks till dit man en gång var. Ingen vill se att det kanske håller på att barka åt helvet.
Jag vill skrika. Jag vill kommentera. Maila den som har bloggen. Jag vill reagera och säga att "du måste reagera". "du måste agera". Du som skriver - skriv inte bara, utan agera. Annars sitter du fan snart och underhåller en blogg som min. En delvis bitter blogg över hur livet blev. En blogg som vänder ut och in på skiljsmässan. Som undrar var i h-vete saker och ting gick fel. Som plötsligt öppnar ögonen. Som undrar varför han inte sagt något. Som undrar varför man själv inte sagt något. Som står helt förvånad över att den andra halvan plötsligt bara drar. "jag vill separera" - citat min fd man, vid ca 21.30 den 2 maj 2009. När jag stekte pannkakor till söndagens utflykt till Skansen. Som längtar ihjäl sig halva tiden efter barnen. Som t.o.m. tänker att jag kunnat "foga mig" för hans nycker bara jag fick vara med barnen hela tiden. Som mår skit och lever livet i en salig röra.
Det här inlägget har jag varit påväg att skriva många gånger. Faktiskt varje gång någon av er därute klagar. Att ni sitter i kvinnofällan. Utan att göra något åt det. När ni skrattar (??) åt att för femtioelfte gången ta barnen för att mannen vill göra sitt. Som tänker, högt eller för er själva, att "min tid kommer".
Rätt vad det är, så är ni utbytta. Inte mot en ärtig (va f-n, det där lät som något min mamma skulle säga) tjej 15 år yngre, utan mot en kopia av dig själv, som du var när du träffade din partner/respektive/man/kvinna (tack kompisen C som gav inspiration till detta konstaterande). Minus gnället. Som den glada, sprudlande, utåtriktade, sexintresserade, bekymersfria och roliga tjej du var då. 2-3 barn tidigare. Innan villan med renoveringsbehov. Innan vardagspusslet. Innan ev pengabekymmer. Diskussioner om VAB. Tjafs om vem som gör vad. Vem som fyller tvättmaskinen och tömmer diskmaskinen.
Tog du åt dig? Använd då helgen till ett snack. För er bådas skull...
.
