Det skulle inte bli såhär
Det fanns inte med i planen. Att jag 4 gånger i månaden skulle få
rejäl ångest över den vändning mitt och barnens liv tog våren för
2 år sedan.
Dagen jag lämnat barnen på skolan och dagis för att i princip inte
se dem på en vecka, och så kvällen innan jag får hem dem igen -
det är då allt blir så tydligt. Att jag bara får vara mamma på halv-
tid. Jovisst, jag är alltid mamma. Men 2 veckor i månaden är jag
en mamma utan barn. Som det smärtar. Som jag saknar det bästa
jag har i livet.
När jag hör att jag ska vara glad att jag får lite egentid, då knyter
det sig i magen. JAG VILL INTE HA EGENTID. Inte till grad jag har
nu. Jag vill ha mina barn hos mig. De behöver sin pappa. Jag vet
det. Jag kommer aldrig, om inget galet händer på den sidan, försöka
få mer tid. Men en dag, när barnen är större, kanske, kanske, vill
de själva ha en annan fördelning. Då hoppas jag att det är jag som
är deras val. Egoistiskt? Ja, mycket. Men jag längtar efter dem så
att det värker. Det gör fysiskt ont.
Men i morgon så, efter skolan. Då ses vi mina älskade barn.
As truliga uppsyn. Kaxigheten. Klokheten. Stoltheten när han
visar upp skolarbetet. Glädjen över att få med sig en vän hem.
Pussar och kramar till mamma på skolgården, inte längre generad
att visa känslor inför kompisar. Stunder framför spegeln när han
fixar till frisyren. Omtanke om lillasyster och H. Till och med bråken
med H.
Älskade envisa goaste H. H som ställer höga krav på sig själv.
Är det mellanbarnets lott? H som älskar fotboll och kryper upp hos
mig ena sekunden och är som förbytt andra. Som ser upp till store-
bror och är en ömsint kusin till lilla E. H som tar sig an de kompisar
som inte riktigt platsar. Hjälper i köket. Rymmer ibland.
Allra finaste lilla E. Framåt. Nyfiken. "kan själv" - framför allt allt
som bröderna och kusin E kan. Glimten i ögat. Varma kramar. "jag
älskar dig mamma". Klär sig själv. Envis som synden. Kavat. Pippi-
tokig. Ögon som får en att drunkna.
I morgon är ni mina igen. I morgon börjar ännu en vecka av vår tid.
.
