Det suger
Ärligt?
Ja det känns överjävligt när jag säger hej då till mina barn och lilla lusen, med stora tårar rullandes nedför kinderna, hulkande deklarerar att hon vill följa med mig HEM.
Det är pappavecka. Samtidigt är veckan fylld av picknicktillfällen: förskolan, skolan och fotbollslagen. Två kvällar på raken har jag fått bonustid med mina älskade troll, och båda kvällarna har slutat med att mitt hjärta känns såååå tungt.
Vi skiljs åt, och Ebba ber. Med ord. Med blickar. Med tårar. Hela hennes lilla kropp klänger sig fast. Jag ska vara vuxen. Förnuftig. Så jag säger allt det "rätta" till henne. Pappa har längtat. Ni kommer ha det mysigt med pappa. Pappa si och pappa så.
Samtidigt vill jag inte göra annat än att ta med henne hem. Lilla lusen och hennes bröder förstås.
Mina fina. Älskade. Saknade.
Jag går den korta biten från fotbollsplanen hem med en tjock klump i halsen.
När f-n ska det kännas mindre svårt att vara ifrån dem? När slutar pappaveckorna att suga? Tiden gör då inte sitt bästa för att läka det sår som rivs upp var 14:e dag.
.
.
