Ett stenkast från Fyndet

Det börjar dra ihop sig. Det är snart 1 år sedan världen vändes upp och ner. Totalt, oväntat och skoningslöst.

Idag är det 1 månad kvar. I morgon för 1 år sedan satt han, ena sonen, E och jag och fikade på Levinskis på Rörstrandsgatan. Det var vår i luften. H fick en stor bit chokladkaka. Vad jag själv åt minns jag inte - jag höll på att kämpa med några kvarvarande kg från graviditeten med E, så jag tog nog bara en latte. Tror jag.

Ingenting sa mig att slutet var nära. Hur jag än vänder och vrider på våren 2009 finns det i princip inget som låter mig veta vad som är på gång. Klart att allt inte var på topp - hur kan det vara det med 3 relativt små barn, varav en är bara ett par månader med allt vad det innebär i form av dålig nattsömn, amning, nya behov, etc., och att han var utan uppdrag - men inte f-n var det dåligt?! Han engagerade sig i sin hobby, och rent generellt sett såg jag inga problem i det, det var väl någon gång där jag ifrågasatte prioriteterna. Hur man kan tänka sig att 2 * 10 dagar borta inom 4 månader när det finns 3 små barn hemma är en bra idé, men annars?

Vid några tillfällen föreslog jag att vi skulle gå iväg på familjerådgivning. Som en förebyggande åtgärd. Vi kom aldrig iväg. Tyvärr. Det är ett sjuhelvetes företag att vara småbarnsförälder med allt vad det för med sig i form av planering, omplanering och justering i ens eget liv. Jag trodde i min enfalld att barn och familj kom först, sen fixar man fritiden. Det är tydligen inte så?!

Påsken kommer nog för evigt ge mig obehag. Det var under påsken, och dagarna innan, som han var iväg på kurs. Ledarskap. Jag ville inte att han skulle åka - 10 dagar inklusive påsk med en baby på 6 månader och 2 halvvilda killar. Men jag ville inte heller begränsa. Det skulle vara en bra utbildning. Både för hobbyverksamheten, men även för arbetslivet. Jag vill inte stå ivägen. Med facit i hand visade det sig att jag verkligen inte stod ivägen.


.