Valborgsmässoafton - övervägande roliga glada våriga minnen, och ett svart.
Ett antal mer eller mindre varma valborgshelger iförd overall i studentlivets tecken; minns särskilt 1992 då Lillasyster och jag varit i Asien 7 månader och jag dög upp mitt i lunchsillen på Kåren.
Valborg i Uppsala - en gång har jag deltagit i partyt där. Där gäller det nog att vara just student för att inte känna sig helt bortkommen i festligheterna.
Senaste 5-6-7 (minns inte) åren, då vi fira med goda vänner som har majbrasan runt hörnet, med brasa, sockervadd och senare även fyrverkerier. Innan dess äter vi gott och barnen leker.
Så även för 2 år sedan. Under själva valborgsmässoafton levde jag lyckligt ovetande om vad som komma skulle. Med facit i hand inser jag att han höll på väl mycket med telefonen (messade?!) och även gick undan vid ett par tillfällen för att ringa/ta emot samtal. Han sa att det var scoutrelaterat, och det visade sig ju vara rätt.
Men idag är det Valborg igen, med glada förtecken! Barnen och jag fortsätter att fira med vännerna, buss dit, samling kring grillen, trevlig stämning, barn som leker, eld, kanske en lott, kladdigt spunnet socker, en ljum kväll (ja, det sista verkar ju inte så troligt om man kollar prognosen, men vi får väl hålla det inombords), glada barn, rosé- preminär :). Jag ska inte tänka på 2009 idag.
Idag har barnens farmor, tillika min fd svärmor, varit barnvakt.
Tack G för att du gjorde det möjligt för mig att gå på Årsstämman i min brf. Tack vare den kan jag nu bygga min altan.
Helt frostfritt är det inte, men helt ok. Det är första gången G är här för att jag behöver hjälp. Två gånger tidigare har hon hjälpt mig/oss - första gången när både pappan och jag skulle på f-möte i skolan, andra gången då lillfisen flög i badrumsgolvet med huvudet före och jag behövde åka till akuten med henne, och pappan var borta.
Har du någon relation till din/a föredetta sväris/ar?
Jag ska på Bloggkryssning. Eller ja, jag ska på bloggträff på en båt. Själva kryssningen frös inne.
Men gissa om det ska bli kul! Tror vi är ngn stans runt 40 personer som kommer. Om jag är nervös??? Ja, liiite. Många verkar känna varandra sedan tidigare, och jag har bara träffat Sus. Men hon är inte så "bara", och är de andra tjejerna i närheten av henne, så får vi en himla trevlig kväll, det är jag helt övertygad om.
457 dagar tog det för oss (dvs mig och X) att få till sammanställningen för att kunna deklarera husförsäljningen.
Eller 341, om man ser till frånträdesdatumet, och därmed den dagen då vi de facto visste om alla (inklusive flyttstäd) kostnader vi kan dra av.
Med 5 dagar till godo innan deklarationen ska vara inne. Hur jävla dum får man bli?? Varför gör vi det i sista minuten?
Nu återstår bara att stoppa in den där vinsten i rätt ruta, slå ihop den med förra vinsten, och bestämma mig för om jag ska ta upp den till beskattning i år eller avvakta lite och se om jag kan göra mig någon förslut på nån gammal aktie som ska avyttras under nästa år.
Och så resten av deklarationen förstås. Av tradition ska jag sitta med mina siffror 22.45 på måndag kväll, och svära över att det inte går att logga in för att alla andra oxå deklarerar kvart i tolv.
Där jag växte upp. Där jag nog trots allt ändå har mitt hjärta. Där jag inte bott sedan 1994. Där det inte är nu som det var då, men som ändå känns så bekant.
Där allt är nära, även om man bor i utkanten. Där man inte behöver spendera 2*45 min per dag för att ta sig till och från jobbet. Där barnen kan ta sig runt själva på ett helt annat sätt än i storstan. Där cykeln kan ta en nästan var man vill utan större ansträngning. Där jag fortfarande har många goda vänner.
Där som jag aldrig kommer att kunna bo sålänge som barnen bor hemma. Jag flyttar aldrig i livet utan dem, och jag skulle inte komma på tanken att försöka ta ifrån dem deras vardagskontakt med sin pappa.
Men ändå, det hindrar inte att jag längtar hem. Var där under påsken, och då blev det extra påtagligt. Närheten till allt. Småskaligheten. Det är klart det inte är det samma som när man lämnade. Allt är ju egentligen olika. Men ändå bekant.
Från ett underlag på kanske 70 personer (höftat) har 43 visat intresse för en återträff. Idag gick den rikgita inbjudan ut, och i mitten på maj smäller det. Hjälp!
Är jag redo att träffa ett helt gäng gamla klasskompisar och de som gick i parallell- klass för 30 år sedan? Har vi något att prata om? Känner vi igen varandra? Varför gör vi dethär? För att man SKA ses efter 30 år? För att jämföra vem det har gått bra för, och vem som är en looser (fast kategori kommer nog inte till en återträff, eller?)?
Eller för att det ska bli himla kul att snacka gamla minnen och träffas igen? Undrar hur många av oss som har kontakt med varandra till vardags? Jag har en vän (bästis) sedan den tiden som jag har regelbunden kontakt med - tack Facebook - och ett gäng kompisar som jag hör av då och då (FB även där). Men majoriteten har jag inte träffat sedan den där dagen i 9an - 1981 - då allt var över. Vi var en handfull som gick ihop på gymnasiet, men vad gäller tjejerna valde de flesta humaniora, till skillnad från mig som gick på Teknis.
Jag kan inte uttala mig om temperaturen; den kanske stämmer, men det är definitivt inte sol ute. Kanske lika bra det, när man måste hålla sig inne, men helgen gav mersmak, so bring it on!
Hej hopp vad mycket man kan hinna med en söndag om man bara bestämmer sig för det!
Först ÅVC - där var jag inte ensam kan jag meddela. Skönt att bli av med grejer som stått här hemma och skräpat ett bra tag. Plus att Erikshjälpen fick sig ett gott tillskott av urvuxna kläder.
Sedan 4 härliga timmar i min lilla trädgård. Gräsmattan är krattad och banne mig om den inte ser lite gladare ut när gräset fått sig en genomkörare. Flyttade 4 flox som sitter ivägen för min kommande altan, liksom en rabarber. Får se om de klarar sig, eller om det var för tidigt på säsongen?!
Därefter, fika hos Lillasyster i sällskap av kompis och dennes dotter. Nespresso, funderar på om jag inte borde köpa mig en? Sanslös god espresso.
Vidare till Sats, där det blev en dryg timme på löpbandet, CT, cykel och snabb gång som avslutning. Fick min 24e stämpel (de har haft en utmaning under våren 2 gånger i veckan under 12 veckor), och som tack för trogna besök för- ärades jag en handduk och ett svettband. Hade haft mer nytta av en väska, kan jag säga :)
Efter middag blev det en avslutande kvällsprommis med M. Lätt duggregn, men 6 km fick vi ihop. Skönt! Härligt att förena nytta med nöje!
Ja, jag känner mig patetisk. Min barnlösa helg har kommit och gått och vad har jag gjort? Jobbat, käkat middag ihop med min syster, röjet i källaren och vårstädat trädgården. Plus en tur till tippen.
Missförstå mig rätt älskade C - jag trivs verkligen i ditt och barnens sällskap - men inte lär jag träffa någon på det här sättet...
Fick frågan häromdagen varför jag inte är mer aktiv på den dejtingsite där jag är reggad. Varför? Jag ORKAR inte träffa någon. Faktiskt. Jag ORKAR inte ens tänka tanken att öppna upp mig till en vilt främmande människa. Att behöva börja om med allt vad gäller lära känna, vara osäker, undra varför ett sms inte besvaras direkt, om jag duger, om det FINNS något. Jag orkar inte.
När jag har barnen har jag fullt upp med att vara mamma och ägna min ledig tid till det bästa jag har i livet.
När jag inte har barnen är det långa timmar på jobbet för att ta igen för sen ankomst och tidig hemgång. Ett par träningspass. Shopping. Egentid. När ska jag ha tid för hela lärakännafasen? Den där fasen då man bara vill ses. Hela tiden. Uppfyllda av varandra. Bland smutstvätt och övertid.
Och var ska vi hitta varandra? Den där siten, och andra liknande, ger inte så värst mycket. Vi verkar alla vara övervintrare där... På jobbet? Skulle inte tro det. Sats? Inte så värst social att stå på ett löpband. ICA? Tja, det har jag ju inte testat.
Idag har varit stora röjardagen i mina förråd och källarutrymmen, och det resulterade i en mängd urvuxna kläder, skor och kängor.
Enklast var det med slitna kläder - de får åka till textilreturen på ÅVC.
Mellansonens vår/sommarkläder i en storlek för litet erbjuds nog till grannen, vars son är nästan i fas med dessa kläder.
Fina/säljbara vinterkläder hamnar i en låda för att säljas i höst. PO.P och Gneis. Likaså kängor från Kavat och Vincent.
Men resten? Är det värt att säljar vårjackor? Och isåfall var? Tradera eller Blocket? Det rör sig om PO.P, Gneis och Next i storlekar från 98 till 128. Eller ska jag lämna in till secon hand-försäljning? Eller rent av låta Erikshjälpen få kläderna?
Tja, vad ska man säga - det är ju ingen som gör ens jobb när man har semester:)
Veckan som gått har varit minst sagt fullspäckad med jobb och andra aktiviteter - bl.a. ordnade mitt företag och ett till ett AfterSki event i torsdags som var mycket uppskattat bland våra kunder. Johan Rheborg stod för lite underhållning.
Lördag idag, och det borde ju egentligen ge lite utrymme för nöjen, eller?
Plocka undan vinterkläder - upp till vinden, sälja i höst, eller ge bort nu Plocka undan för små kläder - sälja nu eller ge bort Frulle Jobba 6 timmar Åka till tippen - pass, får bli i morgon Träna - pass, måste klämma in 5 km under morgondagen Städa lite i trädgården - hm, halvvägs?? Middag hos syster - tack sis, vårens första grillkväll!!!
Värre utsikter har jag haft på mina joggingrundor.
Vågor från Atlanten som bryter 30-40 meter ut från strandpromenaden och skjuter sina kaskader högt upp i luften. Doften av tång. Ljudet från sjöfåglar.
Mamma till 3 halvtidsboende älskade ungar (10, 9, 3.5). Jobbar som affärssystemskonsult. Periodare vad gäller träning. Älskar vitt. Svag för mörk choklad.
Skriver om tankar kring barnen, vuxenlivet, betraktelser i vardagen, med inslag av resor, inredning (sällan just nu) och skilsmässan (inte heller så ofta), eller snarare konsekvenser av den samma.
