Utbrottingen
Det finns en ung herre i min närhet som är den goaste och mest tillgivna
kille jag känner. För det mesta. Men som genom ett trollslag är han förbytt.
Utbrottingen kommer på besök. Det räcker med minsta lilla motstånd, så är
allt kört. En legobit som inte passar där han tror. En gubbe som hoppar fel
på Wii. En bil som kraschar på DS. En vuxen (läs: mamma) som ställer fel
fråga. En tröja som korvar sig. En droppe spilld mjölk. Men det är bara HEMMA.
Inga utbrott alls i skolan eller på fritids. Aldrig hos kompisar. Bara hemma,
och hos de han känner väl (moster…).
Mitt hjärta värker när utbrottingen (hans eget namnval) kommer på besök.
När allt är lugnt och fint kan vi prata om utbrottingen. Han vet inte själv varför
”han” kommer, och när vi pratar om vad jag och andra vuxna i barnet närvaro
kan göra för att stävja utbrottingens framfart så vet han ingen råd. Jag försöker
avleda. Lyfta undan (om utbrottingens framfart är till fara för andra barn, vilken
är MYCKET SÄLLAN). Tona ned. Ignorera. Hela registret är testat. Om och om
igen. Men vi kommer ingenstans.
Jag för inte dagbok. Kanske borde jag. Kanske borde jag notera klockslag. När
i mammacykeln det sker. Vad det är för veckodag. Se om jag kan hitta ett
mönster? Finns det ett mönster? Eller är det en inte helt ovanlig form av 7-års-
trots? Jag tänker ofta på bokstavskombinationer, men eftersom det "bara" sker
hemma, så känns det inte relevant.
Någon som har några tankar?
.
