"Nej, jag är i stan"
Varför? Varför berörs jag så mycket efter snart 1,5 år? (här sis, kan du sluta läsa. Eller åtminstone inte kommentera)
Insåg vid en snabb koll i kalendern att jag ska vara i Frihamnen absolut senast 09.00 i morgon. Innan dess ska jag lämna 1 barn på dagis och 2 i skolan. Och åka pendel, t-bana och buss (garanterat snabbare än bil). Helst hinna utfodra de små. Kanske klä på mig? Pendeln går 7.57. Jag måste alltså lämna dagis/skola senast 7.45.
Kom på den brillianta idén att fråga barnens pappa om lite hjälp (händer normalt sett INTE).
"Nej, jag är i stan". = bor hos henne.
Jag borde verkligen absolut inte reagera, mer än konstatera att jag får fixa morgondagen själv. Men jag gör det. Kunde han inte bara sagt att han har morgonmöte i city kl 8.15, och därför inte hinner. Nej då, rub it in.
Jag vet att det är över. Jag ser tom fram emot 27 december. Men lik förbannat kan jag inte koppla bort. Tänk den dagen jag kommit lika långt som Anguin. Jag vill inte påverkas av hans handlande. Av vad han gör (när det inte rör våra barn). Släpp mig fri! Jag orkar inte bli påverkad. Det tar för mycket energi.
.
