Sista "första gången" idag!
Jag tror ett solvarv har passerat. Jag tror jag genomgår den sista "första gången" idag. Jag hoppas det. Det tar på krafterna att göra saker första gången efter en separation. Alla årsdagar.
Idag är det årsdagen av hans flytt. Hans flytt från vårt hus. E och jag var egentligen hemma den dagen. Fast vi drog. Jag kunde inte förmå mig se honom ta sina saker från vårt hus, till sitt hus. Jag kikade i min blogg från september förra året för att se om jag skrev något om flytten, men september över lag är fattig på inlägg. Likaså augusti.
Jag var nästan så långt under isen man kunde komma den 4 september, så jag orkade inte skriva. Inte ens en dagboksanteckning har jag sparad. Men jag kan nästan med idiotisk exakthet återge både dagen innan, dagen F som i flytt, kvällen F och dagen efter. Tårar och en inre röst som sa Varför? Om och om igen.
Jag har fortfarande inte svaret på det primära varför. Varför, som i Varför släppte du inte in mig i dina tankar och funderingar om oss när de började gro en undran?. Jag kommer aldrig att få ett svar. Han har nog inget svar. Varken för sig själv eller för någon annan.
Men idag är jag stark. Jag har bestämt mig för att vara stark. Jag har bestämt mig för att ta med mig det positiva från vårt liv ihop (i allra, allra, allra första rummet där kommer förstås mina älskade barn), och lägga resten bakom.
När känner du dig stark?
.
