Jag har stygn i mitt hjärta
"Jag har stygn i mitt hjärta" - det sa Mia i söndags. Bland allt annat tänkvärt, roligt,
sorgligt och galet som hon sa och sjöng i showen.
I morse var det dax att pussa och krama och hålla tillbaks tårarna igen. Onsdag.
Allvarligt, jag tycker verkligen inte om onsdagar i jämna veckor. Det är då vår skils-
mässa blir extra påtaglig. När jag blir av med barnen för en vecka.
Att jag inte har en man, en livskamrat, längre, det är en sak. Jag kan leva med det.
Jag har lärt mig leva med att han valt bort mig ur sitt liv.
Men att jag bara har mina barn på halvtid, det kommer jag aldrig lära mig leva med.
Att han valde bort barnen åt mig.
Det är inte ett öppet sår längre, men det är stygn. Stygn som inte faller ur. Stygn
som till vardags inte känns, men pillar man lite känner man knutarna. Känner man
de små ändarna av tråd som sticker ut. Som man vill dra i, för de sitter där och
skaver. Men så vet man, att drar man blir det värre. Då kanske såret går upp. Och
då ska läkningen börja om.
Så man håller tillbaks. Gråter när ingen ser.
Idag på kvällen kom jag hem efter en trevlig middag med bästa vännerna. Kom in
och såg barnens tomma sängar. Precis när jag klivit in genom ytterdörren. Det är
då stygnen skaver som mest. Första kvällen. När det inte kommer varma armar
runt min hals för att krama godnatt. När inga blöta pussar levereras. När jag inte
får ett leende som kan smälta is.
Då känns stygnen i mitt hjärta. Då skaver det.
.
