6-årslandet
H och jag har varit ovänner idag. Till den grad att han ville sova hos sin pappa. Det fick han. Men det känns i magen. Rejält. Han är ju faktiskt bara 6 år. Full med energi och bångstyriga tankar, och säkert viss förvirring av vår situation. Han tänder på alla cylindrar när något bär honom emot. Nu för tiden kan jag i de flesta fall hålla mig lugn när detta händer, men idag var det en serie av omständigheter som gjorde att jag fräste tillbaks. Med besked. Det slutade inget vidare. Gråt. Både han och jag. Känns fruktansvärt. Innan han gick försonades vi i alla fall lite. Låååång kram. Lite tröstande blev det sedan när jag hittade följande dikt av Harriet Jancke
Sexårslandet
Sexårslandet är gränsernas land
där skratt och gråt ligger nära,
och ilskan är en hemsk krokodil
som sitter på axeln och skriker.
Där tandlös är väntan på nästa tand
men också hopp om flera att lossna.
Så skickligt med kroppen
kliva och klättra i stor balans
för att sedan, stillsamt, trilla av stolen.
Där stor i alla fall är liten
och liten måste vara stor
men störst det är alltid de vuxna.
Att veta så säkert med fotens stamp
fast osäkert fladdrar i magen,
och att kunna så pass
att jag ser att jag inte kan.
Där tanken lyfter i puffande moln
som hakas till storslagna mönster,
och talat är sagt med knorr och förstånd
- i mungipans krök lurar Bellman!
Där bokstäver lever ett eget liv
bakfram och lutande stora,
och stoltheten tindrar i ögonens djup
fast munnen talar om dåligt och fult
i självkritisk, bottenlös svindel.
Jo, 6-årslandet är gränsernas land
utstakat olikt och lika,
för 6-årsbarnet att prövande gränsöverskrida
i hopp, från sida till sida,
med stöd av bara en hand!
.
