Ett stenkast från Fyndet

Vattkoppor är den barnsjukdom som är vanligast, vad jag kan förstå.

Stora A och mellan-H har haft vattkoppor. Vi åkte till kompisen P för att
få lite vattkoppor av hennes dotter. A fick vattkoppor. Var hemma. Lite
feber. Några koppor. Jag tyckte det var konstigt att H inte fick. Han var
tydligen inte helt redo, för så snart A blivit friskförklarad och sänd till
skolan, fick H vattkoppor. För H var det värre. På snoppen. I munnen.
I öronen. På magen. På höften, där blöjan tog i. Där sitter H's enda ärr.

Nu är det nya koppor på byn. Granne med oss. Jag vore hemskt tack-
sam om E kan få sina vattkoppor därifrån. Vi ska förvisso ev till annan
ort på påsken, men det involverar iaf inte flyg.


.

Idag börjar mardrömmen. 1 vecka åt gången
utan mina älskade barn. För oöverskådlig framtid.

Magen knyter sig, hjärtat värker, det är kaos
i hjärnkontoret och det sticker under huden.
Hela mitt inre gör uppror mot det som komma ska.

Avsked i morse.

Es små armar runt min hals. En snorig puss. Vink
från sandlådan. Snabbt in i leken. Omedveten om
något annat än pendling mellan mig och pappan.
Tack och lov?!

H som stolt bar ett skepp till skolan idag. Jag vill
höra honom berätta om sin "roliga timme" och
framträdandet. Stödord i läxboken. "slagskepp",
"bombplan", "251 m långt". Idag. Inte när vi ses
nästa gång.

A, lång och lite kaxig. Vänder sig om påväg in
till fritids. Kommer tillbaks, tittar sig lite ängsligt
runt, och ger mig sen en snabb puss. Nästan 9
år. Då visar man inte så gärna ömhet mot mamma :)

Älskade barn. Ni fattas mig redan.


.

Jag är inte ensam om situationen. Jag vet det. Och vi gör det för barnens bästa. Jag vet det oxå.

Men. Det. Hjälps. Inte.


Jag har skrivit om det förut. Att jag känner mig bestulen. Bestulen på mina barn. Att få vara med dem i vardagen. Varje vardag. Att få se varje framsteg. Att få trösta. Krama. Prata. Skratta. Lära. Hjälpa. Stödja. Glädjas. Förundras. Och allt annat. Allt som man gör tillsammans med och för sina barn.

Häromdagen blev känslan akut igen. Till den grad att jag blev fysiskt illamående. Det var när vi kom överens om hur barnen ska bo hos oss. Hos pappan och mig.

Ända sedan han flyttade har barnen bott 2+2+3, och det har som mest varit 5 dagars frånvaro. Nu är det bestämt att från nästa vecka, ja då gäller veckovis boende. Under 7 hela dagar ska jag inte få se mina barn. Varannan vecka. Det knyter sig i magen. Mina ögonstenar. Det finaste jag har. Dem som jag verkligen skulle ge upp allt för om det behövdes. Som jag älskar utan gränser.

Lilla loppan ska komma en em/natt, och kanske en dag, mitt i pappaveckan. Jag tror hon behöver det. Om inte annat behöver jag det. Hon är så liten. Det händer så mycket nytt med henne, varje dag i hennes liv. Det är förstås inte så att det inte händer saker i killarnas liv - det är klart det gör! Men ni förstår nog.


Idag har jag inte EN fråga. Jag har en miljon. Så jag hoppar över dagens undring.


.

Tänkbara museum: Historiska,  Fjärils-,  Spårvägs-, Polis eller Sjöhistoriska?

Andra etablisemang: Aquaria eller Överdjärva gård?

Vad gör vi med 3 killar 8, 7 och 6 år, och deras småsystrar knappt 3 och nästan 1,5?

 

Väljer du något av ovan, eller har du ytterligare förslag?

 

.

Ikväll är barnens pappa på jobbevent. Det är pappaperiod. Vi har en deal att vi frågar varandra först, innan vi kallar in extern barnvakt. Åtminstone jag träffar gärna mina barn under deras pappaperioder.

Men vad är det jag gör ikväll? Vilket verb?? För inte är jag väl barnvakt? Det kan man ju inte vara till sina barn?!

Har du oxå svårt med ordvalet ibland?


.

Igår eftermiddag hämtade jag barnen från skolan. Har inte sett dem sedan i onsdags morse. Det har varit pappadagar, och eftersom jag har varit bortrest har vi inte setts alls sedan jag lämnade dem i skolan förra veckan. I vanliga fall ses vi under helgen lite kort - eftersom pappan och jag hjälps åt med bandyträning och simning, där en av oss tar killarna och den andra E.

Jag vill så mycket de dagarna barnen är här. Jag vill att vi ska ha det bra. Att vi kan få mysa och ses och göra läxor och äta middag och åka till skolan och spela bandy utan bråk och tjafs, antingen mellan bröderna, eller som ett resultat av deras kiv, mellan mig och barnen. Jag vill ta till vara de 50% som är mina. Maximera. Jag längtar så när jag inte har dem, och så ses vi och det går över styr.

Det är klart att det inte är ett konstant "över styr", men de gånger det händer räcker för att få mig att känna mig otillräcklig. Jag vet att syskon ryker ihop. Been there done that. Men det är så frustrerande att inte hitta nyckeln till friden.

Sedan jag hämtade igår har det stökats med middag. Tjafs om lego. Tjat om godis. Fight om vad som ska ses på tv. Puff och knuff och tjuvnyp. Gnäll om att hjälpa till med dukning. Pip över att det ska dukas av.

Jag försöker verkligen att välja mina fighter. Jag biter ihop och räknar. Inte till 10 eller 50. Till 100. Det känns som att jag är ensam i världen om situationen. Jag vet att det inte är så. Jag vet att även där det finns två närvarande föräldrar samtidigt förekommer det. Men det känns tungt att dra lasset själv när det går över styr.

Och så ett magiskt ögonblick. Plötsligt är allt lugnt. Killarna kommer och kryper upp i soffan. Myser. Ett tyst litet förlåt. Från båda till mig. Från mig till dem. En klapp på kinden. En teckning. Jag stuvar undan de här ögonblicken, stunderna.

Nyss stod jag bredvid H's säng. Lugna andetag. Rufsigt hår. Insnodd i täcket. Nallis som huvudkudde. På golvet bredvid, i den älskade julklappssovsäcken, ligger A. Sven inklämd under hakan. Ena armen i knasig vinkel utmed ryggen. Små grymtande ljud - han drömmer. Hockeyfrillan lite svettig. Mina älskade killar. Så små. Så stora och kaxiga. Ömsom vin, ömsom vatten.


.