Jag är inte ensam

Publicerad 2010-08-27 08:09:00 i Ny framtid - barnen,

Jag är inte ensam om situationen. Jag vet det. Och vi gör det för barnens bästa. Jag vet det oxå.

Men. Det. Hjälps. Inte.

Jag har skrivit om det förut. Att jag känner mig bestulen. Bestulen på mina barn. Att få vara med dem i vardagen. Varje vardag. Att få se varje framsteg. Att få trösta. Krama. Prata. Skratta. Lära. Hjälpa. Stödja. Glädjas. Förundras. Och allt annat. Allt som man gör tillsammans med och för sina barn.

Häromdagen blev känslan akut igen. Till den grad att jag blev fysiskt illamående. Det var när vi kom överens om hur barnen ska bo hos oss. Hos pappan och mig.

Ända sedan han flyttade har barnen bott 2+2+3, och det har som mest varit 5 dagars frånvaro. Nu är det bestämt att från nästa vecka, ja då gäller veckovis boende. Under 7 hela dagar ska jag inte få se mina barn. Varannan vecka. Det knyter sig i magen. Mina ögonstenar. Det finaste jag har. Dem som jag verkligen skulle ge upp allt för om det behövdes. Som jag älskar utan gränser.

Lilla loppan ska komma en em/natt, och kanske en dag, mitt i pappaveckan. Jag tror hon behöver det. Om inte annat behöver jag det. Hon är så liten. Det händer så mycket nytt med henne, varje dag i hennes liv. Det är förstås inte så att det inte händer saker i killarnas liv - det är klart det gör! Men ni förstår nog.

Idag har jag inte EN fråga. Jag har en miljon. Så jag hoppar över dagens undring.

.

Kommentarer

Postat av: Stina

Publicerad 2010-08-27 09:32:08

Jag hade inte klarat av det.. jag tror inte att jag skulle klara av det bra nu heller, men när de var små?! Nej.. Visst, andra hade nog kallat mig stark och visst hade jag fått finna mig i det eftersom jag inte hade haft något val. Men de veckorna jag hade varit utan barnen hade jag varit död inombords. Kroppsligt hade jag stått på benen, men själsligt hade jag varit krossad.

Bestulen är nog ett bra ord!

Kram

Postat av: Sofia

Publicerad 2010-08-27 14:44:44

Fan, fan, fan. Blir som du illamående av bara tanken... Jag hoppas och tror att du så småningom kommer lära dig att ibland uppskatta egentiden och utnyttja den till något bra, men förstår så väl att det känns väldigt avlägset nu.

Postat av: Kompisen C

Publicerad 2010-08-27 16:29:18

what doesn't kill you makes you stronger, sa någon.

det hjälper inte just nu...

om du känner dig bestulen, kom ihåg att du behöver inte vara duktig i den här situationen - bara vuxen inför barnen. Men man måste "må skit" också - det behövs.

Massor av kramar

Postat av: Jag och mina små

Publicerad 2010-08-28 18:54:04

Jag kommer så ihåg det där känslorna som du har nu. Paniken över att barnen skulle vara borta länge, länge. Sjukligt länge. Onormalt länge. För barnen vill man ju ta del av VARJE DAG, inte varannan vecka. Det var inte för att se dem på halvtid som man valde att skaffa barn.

För min del så kan jag säga att jag fortfarande sörjer att jag inte har barnen på heltid, vilket jag säkerligen kommer att göra tills den dagen de flyttar hemifrån. Men på något sätt så har jag ändå lärt mig att leva med det. Veckan utan barn är inte lika jobbig idag som det var för ett tag sedan. Visst kommer det fortfarande ledsenhet och saknad efter barnen och ett normalt familjeliv, men inte med samma intensitet som förut.

Och ett råd såhär på vägen i början är att aktivera dig; jobba, boka upp med vänner och familj, gå på bio eller vad som du gillar att göra, så slipper du i varje fall fastna i de värsta känslorna hela tiden.

Många kramar

Linda

Postat av: lilla ja

Publicerad 2010-08-28 22:22:57

Tänker på dej !

Du är inte ensam!

Mina barn är stora-14,17,19 men känner ändå samma sak. Man känner sej så ensam......

Kämpa på ,börja träna,försök att hitta någon person att börja umgås med som är i samma situation som du.Kram lilla ja

Postat av: Ett stenkast från Fyndet

Publicerad 2010-08-30 23:27:12

@Stina - har just haft en 5-dagars (gamla schemat) utan barnen, och det är tungt. Då hade jag dem ändå över en natt då pappan var borta, och vi sågs på fotbollscupen (som vi hjälps åt med), men ändå.. Kram

@Sofia - i omgångar blir jag lite handlingsförlamad när barnen inte är här, och andra gånger röjer och fixar jag järnet för att nyttja tiden och inte tänka på att de fattas. Kram

@C - tack för att du är där! Du om någon vet ju hur det är att inte träffa sin avkomma under långa perioder. Stor kram

@Linda - jo, jag försöker så gott det går att boka upp. Men så glömmer jag mig, och plötsligt försvinner de iväg, och jag har inga konkreta planer. Då är det jobbigt. Kram till dig oxå

@lilla ja - tack för omtanken. Kram

Postat av: MonasUniversum

Publicerad 2010-09-04 18:59:36

Jag är ju aningen sent ute här nu men för min del var det extremt tufft i början. Tonåringen var 6 år vid skilsmässan, men jag kan helt ärligt säga, vilket är oerhört politiskt inkorrekt, att mitt i all bedrövelse så blev jag en mycket, mycket bättre mamma. Jag jobbade som en babian den veckan jag inte hade henne, sen när hon var hos mig, ja då var jag med henne 100%. Då lät jag INGET komma emellan.

Idag, 19 år gammal, så säger hon att hon det var det bästa upplägget för henne. Självklart hade hon ju önskat att vi skulle fortsätta vara gifta, men å andra sidan så hade hon inte haft sina 4 småsyskon om så vore.

Så du, jag tror att du och barnen kommer må bra. Även om det tar tid. Och när de blir större så kan de ju välja lite själva. Tonåringen hade en period när hon körde 2 veckor i taget. Då dog jag i hjärtat, men det gick det med. Det viktiga är att dom mår bra.

Kommentera inlägget här

Ett stenkast från Fyndet

- inte långt från Mitt i Fågelsången