Skulle till min syster. Hon bor ett par 100 meter bortanför barnens pappa. Så jag tog med As cykel för lite fix. Ringer innan. Är det ok att jag kommer? Jo då, kom du med As cykel. Han är ute och leker, men lämna cykeln här.
Kommer fram till hans hus. Dörren är öppen. Kliver in parallellt med att jag knackar försynt. Kom in hörs en kvinnoröst. Den nya. Jag kliver in. Mamma är här" - en än gång den nya. E kommer springande. Tjuter. Av glädje. Kastar sig i min famn. Vi kramas. H kommer. Ska du äta med oss? Nej, ska bara prata lite med pappa.... H tittar under lugg och försvinner iväg.
"Vill du ha något? Kaffe? Ett glas vin?"
Jag vet inte varifrån svaret kommer, men jag säger ja tack till ett glas vitt vin. Jag tackar ja till ett glas vin. Från hans nya. "Sätt dig". Ett kommando, eller ett försök till konversation? Men jag sätter mig. E i hennes famn. Jag vet inte om jag ska skatta mig lycklig över att han trättat någon som barnen tycker om, eller om jag ska gråta av samma anledning. Men jag sitter ner.
Hon berättar episoder från när han och barnen var på hennes sommarställe i juli. Händelser som han inte delgivit mig. T.ex. när de amerikanska turisterna ville fota E för att hon är så söt. När de åt glass i Nynäshamn. MItt hjärta skriker. Skriker fula ord i tysthet. Inte till henne. Hon vill väl. Men till omständigheterna. Hur kan det bli att jag sitter och pratar om MINA barn med HENNE i HANS kök???
Idag var jag nog med om det konstigaste mötet jag varit med om.
Jag har träffat *henne*. Hans nya. Hon som träffar mina barn när inte jag får träffa dem (inte alltid, en handfull gånger hittills). Hon som är snäll och rolig enligt barnen. Vi träffades utan honom. Över en fika.
Trevlig. Faktiskt mycket trevlig. Det känns underligt nog helt ok att det är henne barnen träffar när de träffar pappas nya.
I ett annat liv känner jag att hon hade kunnat vara ett kompisämne. I ett annat liv.
befinner jag mig inte längre mitt i fågelsången. Frågan har ställts förut, men jag gör det igen - ska jag namnändra bloggen, eller börja en helt ny, eller vad ska jag göra?? Förhoppningsvis blir det fågelsång av en annan karaktär, men det är ju ändå något nytt.
Magnolian har inte slagit ut än. Jag hoppas jag får se den blomma innan jag flyttar. Funderar på att plantera en i nya huset. Absoluta trädgårdsfavoriten.
Tippen t.o.r. tog 2,5 h. Ingen lek att lasta det sista köksskräpet - golv, skåp, spillbitar, dörrar, lådor. Halvmycket kö i Hagby. Träffade en trevlig kille. Fast om man renoverar stort hus är man nog inte singel... Allra helst inte när man pratar i "vi"-form.
Trädgårdsbordet har flyttat. Lika bra att nyttja det hyrda släpet. Stolarna är redan där. Nu ska det bara bli 5 min över att njuta oxå.
IKEA. 2,5 h. Men nu har jag alla stommar (utom diskbänkskåpet, det var slut trots att det fanns när vi gjorde plocklistan), de flesta luckor/dörrar, och sockellisterna. Lådor, hyllor och gångjärn får bli en annan dag. Det finns gränser hur mycket man orkar en lönelördag.
Mahonian, nyponrosen och rhododendron är förpassade till de sälla jaktmarkerna. Äckligt nog har någon använt rhododendron som slutstation för hundbajspåsar. Använda. Uäck.
Tom Yum Gong till middag. Det var inte igår. Starkt och gott.
Nu en tur till källaren för att fiska fram vinterkläderna. Ska upp på nya vinden. I fina förvaringspåsar. Flyttar lite vart efter, som ni märker.
Med 30 dagar kvar tills överlämning till nya ägarna sker känner jag en stor separationsångest. När vi köpte huset våren 2006, och sedan flyttade in 10 augusti, kändes huset så rätt. Så rätt för barnen att växa upp i. Så rätt för O och mig. Vi hade planer att bo här tills killarna kom i tonåren, sedan skulle vi aktivera platsen i Stockholms Bostadsförmedling, och flytta in till stan. Det har känts rätt sedan dess.
Huset var i behov av renovering - vi kallade det för 70-talsspöket. Furu i köket, panel i hall och halva entréplanet, vävtapeter, färgmatchade element till tapeterna, gammelrosa, mossgrönt, ljusblått. Laminatgolv. Heltäckningsmattor. Potential.
Under 2 år renoverade vi. Vi planerade ihop. Vi tänkte. Vi funderade och valde. Vi fixade endel själva, och anlitade hjälp till resten. Mitt i köksrenoveringen kom lilla E. Efter det - lite småsaker fanns kvar: en och annan list. Trapphuset. Inget stort. Förutom källaren, men den fanns i den längre planen.
Vi planerade för trädgårdsfix. Eller så var det jag som planerade. Hade tankar och idéer. Pratade med O. Trodde vi var överens. Skulle anlita trädgårdskonsulter för att bolla idéer. I slutet på mars pratade vi trädgård. Drygt en månad senare pratade vi försäljning. Inte jag. Han.
Jag ville bo kvar. Jag tänkte bo kvar. Det trodde jag ända tills vi värderade huset. Då ville jag fortfarande bo kvar. Men det var inte möjligt. Idag, 6-7 månader senare, vill en del av mig fortfarande bo kvar. Jag älskar det här huset. Med sina skavanker. Med allt vi gjort. Med ytorna. Men om mindre än 30 dagar flyttar jag. Det gör ont. Jag vet att det bara är ett hus. Jag vet att det kommer att bli bra i nya huset. Men jag vet att killarna trivs här. Att de har sina dubier om det nya huset. Att de undrar över om de kommer att trivas.
Jag går runt och känner in huset. Igen. Som om det vore första gången. Nästan. Kontoret som ekar tomt. Vävstugan där vi hade planer för dubbeldörrar mot trädgården. Där vi skulle bo när övervåningen blev barnens våningsplan. Tvättstugan där vi tänkte oss dusch och badrum. Kanske med ingång från gården. När killarna kom hem med skitiga fotbollskläder. När E's hästluktiga kläder skulle in. Allt om intet.
Jag har alltid varit av åsikten att det är den som är otrogen som gör fel. Inte för att den 3e parten är skuldfri, men det är ju den som är otrogen som är otrogen. Hur den 3e parten tänker, vad gäller eventuellt framtida relation med den nu otrogne, och hur h*n (den otrogne) ska agera i ett eventuellt nytt förhållande med den 3e parten, går inte att sia om. Är inte heller relevant för den bedragne.
Ända tills det drabbade mig. Gissa om jag ville prata med henne. Fråga om hon fattade vad hon höll på med. Skälla ut henne. Se om hon lekte med honom. Förstå om om fattade konsekvenserna av sin "lek". Om hon insåg att hon skulle få 3 barn på halsen. Om det blev något av deras "relation". Om hon var redo att lämna sitt förhållande. Hur hon skulle ställa sig till att han eventuellt lämnade sina tre barn här (geografiskt) för att flytta till henne. Vad skulle hända om han tröttnade på henne, och nya barn?
Hörde ryktas om någon bedragen som tog barnen med sig till älskarinnan och dumpade dem på hennes trapp. Förmodligen en skröna, men tänk om man hade gjort det! "Du vill ha min man; här får du bagaget oxå".
Det har hållt sig på tankestadiet ända tills nyligen. Ända tills jag, trots det faktiska avståndet mellan henne och honom, befann mig inom gångavstånd från henne. Då jävlar. Då ville jag gå hem till henne, ringa på dörren, och fråga henne om hon fattade vad i helvete hon varit del i att åstadkomma. För jag kan inte annat än tro att det var hon som vred huvudet ur led på honom. Jag förstår oxå att vi (han och jag) har stor del i det hela. Det förstår jag nu. Men eftersom "inget" i hans agerande, innan april förra året, visade att han ansåg att vårt äktenskap var så illa som han säger sig ha tyckt, så hade ju jag svårt att agera. Agera annorlunda än jag gjorde.
Att andra faktorer, som i nuläget saknar betydelse, gör att vi står där vi står, det är oväsentligt. Någonstans i mig finns jävulen som vill konfrontera henne, och hennes sambo, och säga vad jag tycker om det som hänt. Så kanske hennes relation går åt helvet oxå. Barnsligt? Ja. Men det vore befriande. På något underligt sätt.
Jag var bjuden på middag ikväll. Hos barnen och barnens pappa. Det känns konstigt eftersom det känns "hemtamt" och naturligt och trevligt. Fast på fel ställe. Och med diskussionsämnen som hur han ska renovera sitt hus. Surrealistiskt känns det.
Men ändå bra. Det känns mycket bra att barnen kan se att vi är vänner. Att vi är deras mamma och pappa i vått och torrt, även om vi inte lever tillsammans längre. Att vi tänker lika om deras uppfostran. Att vi båda anser att A ska göra sin läxa innan speldax. Att det inte bara är pappa eller mamma som är tjatig, beroende på var barnen bor fn. Att vi älskar dem, att det inte är de som är orsak i något av den situation vi befinner oss i.
Efter wok och ett glas vin tog jag E och begav mig hemåt. Hon bor inte hos sin pappa lika mycket som bröderna. Stor kram till mina pojkar, som kommer hem till mig i morgon efter skolan. Tack och lov att vi bor så nära varandra. Och att vi båda, än så länge (??) tycker det känns bra/ok att ses på det här sättet.
Snart får jag än en gång brista ut i Renoveringen har börjat. Men då gäller det MITT radhus, inte VÅRT hus. 3 år. En evighet sedan.
Bloggen har haft lite olika fokus under de 3 år som gått. Mest renovering, och sista knappa året som en kanal ut för all sorg, ilska och ledsenhet över det som skedde förra våren. Nu är det nya tag som gäller!
eller nej, det är inte eliminerat, men en mycket oviss del vad gäller P har fått ett svar - det blir operation! Vi vet inte när, eller var, men P's fysiska skick är sådant att läkaren bedömer att en operation kan genomföras. Underbart!
Har det rätats ut några frågetecken för dig på senaste tiden?
I början på januari gjorde jag ett försök att summera 2010, sådär lite i förskott. Publicerade aldrig inlägget då, och har gjort vissa tillägg, kursivt, innan jag nu till slut låter er tal del av mitt 2010.
Blev inspirerad här att inte bara summera 2009, utan faktiskt titta framåt. Historia är historia, och förvisso något vi kan, och bör, dra lärdom av, men den går inte att påverka. Framåt däremot, framåt kan vi påverka!
Vad säger jag om 2010 när jag tittar tillbaks om ett år? Mitt och barnens? Mina önskningar och mål. I stort och smått, och inte helt fulltständigt.
Vintern blev inte så lång och kall som man kunde tro när vi var i början av januari och temperaturen sjönk mot -20 vid ett flertal tillfällen - Opsi daisy, idag skriver vi slutet på februari, och inte tusan har vintern givit med sig. Kyla och än mer snö, till den grad att taken rasar in och SL står handfallna. Surprise.
Vi sålde vårt hus till ett pris som gav utrymme att hitta nästa bostad utan att vända på varje krona - Mmm, delvis rätt. Seg budgivning och många om och men innan kontraktet var helt i hamn. Nu hoppas vi att köparna klarar sig själva efter tillträdet...
Jag hittade ett lagom stort hus/radhus till mig och barnen. Hunnit fixa iordning har jag också - JAAA!!! Hittat har jag gjort, och betalat handpenning oxå. På precis det radhus jag ville ha. Glad!
Jag har lagt om mat- och motionsvanor och gått ner i vikt och fått bättre kondis. Mål 1 nådde jag vid påsk, nr 2 i samband med resan till Skottland under Kristihimmelfärdshelgen och slutmålet i samband med skolstart - Har faktiskt köpt årskort på SATS, så en bit påväg är jag. Har senaste tiden lyckats få till 2, bland 3, pass per vecka.
Allt praktiskt kring barnens växelboende funkar till barnens bästa
Barnen och jag har haft en skön sommar på landet
Jag har tillsammans med vänner gjort ett par resor både inom och utom landet
Jag jobbade 60% under våren, och efter sommaren gick jag upp till 100%, men jobbade kortare dagar när jag hade barnen hos mig
På jobbet ändrade jag delvis arbetsuppgifter och antog nya utmaningar
På kärleksfronten har jag gjort nya upptäckter…
Jag kan summera 2010 och säga att det har varit ett bra år på alla fronter!
angående mitt bloggfokus. Förutom att jag hittat tillbaks till kategorin inredningsbloggar så har jag också hittat ett par roliga singelbloggar. Där skilsmässan ligger långt bort och inte alls i fokus i bloggen. Tjejer (någon enstaka kille) som för länge sedan gått vidare och bjuder på glimtar ur sitt singelliv och liv som deltidsförälder, utan inslag av exet. Roliga som tusan är de, flera av dem!
Det slår mig att om jag nu ska börja renovera (nej, inte om, när) så borde jag kanske städa lite i blogglistan. Vissa klickar jag bara förbi, och då kanske de ska bort istället. Lite som kläderna jag rensade ur garderoben häromdagen. De liksom ligger där, och jag ser dem, men till ingen nytta. Städa och rensa inför flytten. Fokus på rätt saker. Eller hur det nu var.
Vad sorterar du bort ur ditt liv nu när våren ligger i antågande?
Fram till förra våren var jag en hängiven anhängare av diverse inredningsbloggar. Sög åt mig inspiration och tips som en svamp. Bokmärkte och la till på Bloglovin. Sparade undan speciella inlägg i "bra att ha"-mappar. Förundrades över vackra hem, skrattade åt galna inredningsprylar, och önskade att jag hade samma öga för detaljer som många av er därute.
Så tog livet en ny vändning, och att följa bloggar om renoveringsplaner och -genomföranden, där lyckliga (??) par visade upp veckans bravader gick bara inte. Prenumerationerna via bloglovin låg kvar, men glättiga inlägg klickades snabbt förbi.
Jag hittade en ny genre bloggar - skilsmässobloggar. Bloggar som kunde bekräfta vilket j-la elände jag gick igenom; där jag kunde se att jag inte var ensam; där jag upptäckte att vissa har det f-n så mycket värre; där jag fick skratta, mitt i alla tårar, över min och andras situation och hantering av våra barns andra förälder. Bloggar som lät mig förstå att som jag mådde (och ibland mår) är helt normalt när livet förändras och allt ställs på sin ände. Där jag såg att vardagen som ensamförälder med "galna" barn delas med många (de flesta??) andra vv-föräldrar.
Flera utav dessa bloggar ligger fortfarande på min följa-lista, men de fyller inte riktigt samma stora behov längre. Det är skönt. Jag har fått distans, tror jag. Jag måste inte jämföra med andra. Jag måste inte få bekräftelse att mitt elände är lika/värre/bättre än andras i min situation. Samtidigt har ju personerna bakom bloggarna också kommit vidare - de flesta. De upptäcker också en ny framtid. Vissa har kommit långt, med nya partners. Där blir jag lite avis. Andra har kommit långt på andra sätt - nya bostäder, nya jobb, resor, etc. Jag har också gått vidare.
Och nu har jag hittat tillbaks. Tillbaks till alla roliga, inspirerande, lockande inredningsbloggar. Jag har ju blivit med hus, som ska renoveras, så nu är det dags igen!!! Härligt med positiva bloggar som inte ältar relationsproblem :)
Det är ju ett tag kvar, men snart bor jag inte längre Mitt i Fågelsången. Ska jag byta namn på bloggen? Och i så fall till vad? Eller ska jag starta en helt ny blogg? Eftersom det är ett helt nytt hus, i ett nästan helt nytt liv?
Det är mycket gnäll nu. Lite för mycket negativt, eller snarare okänt/ovisst, omkring mig för min smak, men verkligheten ser ut så nu. Här hos mig. Och hos mina närstående.
Man får ungefär 114.000 träffar om man googlar på "ovisshet". Första träffen handlar om uppsatser om Ovisshet. Jag ser ett påstående om att "ovisshet upptar människans hela sfär". Det verkar ju högst sannolikt, för så ser det ut hemma på min gata i stan just nu.
Dels är det P som var på datortomografi idag. Nu får vi leva i ovisshet fram tills P ska träffa läkarteamet på kirurgen. P har en tid, och förstås hoppas vi att de inte kallar P tidigare, för om de håller sig till den bokade tiden för konsultation kan det ju inte vara jättefarligt. Eller?
Dels är det min kommande boendesituation som är i allra högsta grad oviss. Det finns ett litet radhus som jag har haft span på sedan i höstas. Till slut kom det ut på marknaden. Visning. Budgivning. En j-la ovisshet tills budgivningen är slut. Sedan ovisshet tills kontraktskrivningen är gjord.
Slutligen (??) ovisshet över hur man ska hantera läget som involverar en person i ens närhet som man inte känner längre. Eller som man inte vet om man känner längre.
Man känner sig extremt utlämnad när man lever i en ovisshet man inte kan påverka.
spenderar jag nu sista kvällen i mitt hus. Eller åtminstone delvis mitt.
Om inget oförutsett händer under morgondagen finns det en ny ägare efter i morgon kväll. Huset som hyste så många förhoppningar när vi köpte det för snart 4 år sedan. Vi såg potentialen, men det såg verkligen ut som skrot när vi tog över. Huset som idag är så fint. Som jag kommer att sakna. Mycket...
Badrummet uppe var fräscht, men resten!
Furukök. 70-tal. Bruna stora kakelplattor. Diskbänk i teak.
Färgmatchning i varje rum: rosa rummet med rosa väv, rosa heltäckningsmatta och rosa element; vardagsrummet med brun/grön väv och brunt/grönt element, inkl. elementrören till ovanvåningen; biblioteket i beige med ja, element i en beige ton, nästan lite mot ljust rosa. Och så fortsatte det i hela huset.
Rum för rum har vi tänkt, planerat, handlat, fixat och tillslut varit nöjda med resultatet. Barnens 2 rum gjorde vi iordning först. För att de skulle känna sig hemma. Svarta tapeter med döskallar. Sedan flyttade vi runt oss och barnen så att även vårt sovrum (det rosa...) och hallen skulle bli färdigt innan vi tog en liten paus.
Sedan följde hallen nere, biblioteket och vardagsrummet. In emellan, under resans gång, fixade vi till kontoret/gästrummet i källaren, och till slut var det så dax för köket. Eller ja, det sista som renoverades var faktiskt trapphuset, det första som möter oss när vi kommer hem, och det gjorde vi när allt var ett faktum.
Nu är det så dax att lämna. Lämna vårt hus. Vår trädgård. Lämna den här delen av mitt liv. Jag vet inte hur länge vi kan skjuta på tillträdet. Det vore ju skönt att ha någonstans att ta vägen efter utflyttning. Kanske vi kan få 3 månader. Då har jag på mig till 1a maj.
Sorg. Just nu kan jag inte känna glädje över det nya. Bara sorg över det som inte blev.
Tillbaks till ett par veckor av pirr och fjärilar i magen. Tillbaks till varma känslor. Positiva känslor som väckts till liv. Känslor som jag inte trodde jag skulle få känna på länge. Till sena samtal. Långa. Om nytt och gammalt. Nytt som i nutid, inte framtid.
Några möten. Blickar. Längtan. Förväntan.
Kanske gick det för fort. Kanske kom mötet för snart. För snart för oss båda.
Finns en hel del att göra innan söndagens visning. Frågan är hur jag ska stolpa upp listan? Per rum? Per typ av aktivitet? Efter prioritet? Eller när i tiden?
Ska jag ta det efter aktivitet? Nej, då får jag springa som ett skollat troll mellan rummen. Känns hafsigt. Bättre att kunna stänga en dörr och konstatera att det är klart. Tror jag.
Prioritet? Nja, allt som hamnar på listan måste göras. Finns liksom inget val.
När i tiden? Inte heller bra. Det finns några grejer som måste ske innan i morgon bitti, men annars är det fram till lördag kväll som gäller. Och så något sista avslutande på söndag morgon förstås.
Tror faktiskt det får bli per rum. Beta av vart efter. Utom förstås riktigt uppenbara aktivteter som är lika bra att göra i ett svep, som att vattna.
Har jag missat något uppenbart? Helt ok att lämna kommentar om detta!
Var
Vad
Status
Mitt sovrum
Bädda rent; vita lakan - söndag
Mitt sovrum
Svart matta i klädkammaren - onsdag? -> jädrans vilket lyft det blev!!!
. OK
Lekrum
Leksaker undan från golvet - omgående
. OK
Lekrum
Skrivbordet tömt
. OK
Lekrum
Jordgloben ned i källaren
. OK
Killarnas sovrum
Bädda rent; svart/vitrutiga lakan - onsdag
. OK
Killarnas sovrum
Alla extrakuddar under A’s säng
. OK
Killarnas sovrum
A’s liggunderlag ned till källaren - onsdag
. OK
Hallen uppe
Alla extratäcken etc ned i låren
. OK
Badrum uppe
Nya handdukar i vitt och turkost – japp, jag har sett vad vårens färg är! - lördag
. OK
Hallen nere
Prylar till källaren
. OK
Hallen nere
Prylar i lådor
. OK
Hallen nere
Kläder till källaren
. OK
Badrum nere
Lägga undan endel av E’s kläder
. OK
Badrum nere
Byta fläkten (inte jag) - utgår, krävde borrning i kaklet, så det får vara
. utgår
Vardagsrum
Puffar bort (källaren?)
. OK
Bibliotek
Lådor bort
. OK
Matplats
Gamla blommor slängs eller ner i källaren (gäller även hallen)
. OK
Matplats
Nya krukväxter - lördag
. OK
Matplats
Julstjärnor bort
. OK
Kök
Adventsstakar bort
. OK
Kök
Hyllor tömmas på saker – tavlor dit
. OK
Passage
Hängmappar bort - lördag
. OK
Källaren
Dreva sprickan i kallförrådet (inte jag) - onsdag
. OK
Källaren
Strömvredet i sportkällaren (inte jag) - onsdag
. OK
Källaren
Röja i gästrummet
. OK
Allmänt
Vattna
. OK
Jasså, du tycker att städning generellt saknas? Nej då, den fixas under morgondagen. När jag är på inskolning med Ebba.
Kommer ni ihåg Postens slogan på 90-talet? Var det 90-talet? För inte var det väl än längre sedan?
Nåväl, mitt i allt mitt röjande hittar jag förstås en mängd brev. Prydligt buntade antingen per avsändare, eller per mottagningsår. Det gick lite i vågor det där hur jag arkiverade.
Tydligt är i alla fall att brev från gamla pojkvänner var arkiverade per avsändare. Det var väl tur det, kanske. Eller lite roligt i alla fall, för det gjorde det ju lättare att hitta dem. Inte för att det är såå många, men ändå. Nu sitter jag med breven från en av dem. En speciell.
Jag har ju tyvärr (??) bara hans brev. Det hade varit lite intressant att se vad jag skrev till honom. Han kanske har dem kvar? Eller nja, kanske inte. Det är väl inte en mänsklig egenskap generellt sett att spara allt som kommer i ens väg. Det är ju det som är mitt dilemma nu när jag ska flytta. Att jag har sparat så mycket. Ooops, åter till ämnet. Nåväl, hans brev är fulla av gullig ord. Ibland när jag läser blir jag alldeles rosig om kinderna. Det är lite mysigt.
Apropå brev - visst är det väl lite sorgligt att våra barn inte kommer att kunna göra vad jag gör - dvs. grotta ned sig i en bunt kärleksbrev? Eller kompisbrev? Jag har alla mina brev från året i USA sparade i en låda. Alla brev syrran och jag fick Poste Restante när vi var på vår jorden-runt-resa sparade. Brev från brevvänner (har man sådana nu för tiden - mailvänner?) där jag förvisso gallrat hårt, men ändå har några kvar. Är det kanske bara jag som är nostalgisk? Och lite mossig? Som inte hänger med i svängarna vad som "gäller"? Jag tycker ändå att det är lite tråkigt att kulturarvet med brev försvinner. Men det är jag det. Har du fått ett brev som gjort dig glad nyligen?
Mamma till 3 halvtidsboende älskade ungar (10, 9, 3.5). Jobbar som affärssystemskonsult. Periodare vad gäller träning. Älskar vitt. Svag för mörk choklad.
Skriver om tankar kring barnen, vuxenlivet, betraktelser i vardagen, med inslag av resor, inredning (sällan just nu) och skilsmässan (inte heller så ofta), eller snarare konsekvenser av den samma.
