Separationsångest
Med 30 dagar kvar tills överlämning till nya ägarna sker känner jag en stor separationsångest. När vi köpte huset våren 2006, och sedan flyttade in 10 augusti, kändes huset så rätt. Så rätt för barnen att växa upp i. Så rätt för O och mig. Vi hade planer att bo här tills killarna kom i tonåren, sedan skulle vi aktivera platsen i Stockholms Bostadsförmedling, och flytta in till stan. Det har känts rätt sedan dess.
Huset var i behov av renovering - vi kallade det för 70-talsspöket. Furu i köket, panel i hall och halva entréplanet, vävtapeter, färgmatchade element till tapeterna, gammelrosa, mossgrönt, ljusblått. Laminatgolv. Heltäckningsmattor. Potential.
Under 2 år renoverade vi. Vi planerade ihop. Vi tänkte. Vi funderade och valde. Vi fixade endel själva, och anlitade hjälp till resten. Mitt i köksrenoveringen kom lilla E. Efter det - lite småsaker fanns kvar: en och annan list. Trapphuset. Inget stort. Förutom källaren, men den fanns i den längre planen.
Vi planerade för trädgårdsfix. Eller så var det jag som planerade. Hade tankar och idéer. Pratade med O. Trodde vi var överens. Skulle anlita trädgårdskonsulter för att bolla idéer. I slutet på mars pratade vi trädgård. Drygt en månad senare pratade vi försäljning. Inte jag. Han.
Jag ville bo kvar. Jag tänkte bo kvar. Det trodde jag ända tills vi värderade huset. Då ville jag fortfarande bo kvar. Men det var inte möjligt. Idag, 6-7 månader senare, vill en del av mig fortfarande bo kvar. Jag älskar det här huset. Med sina skavanker. Med allt vi gjort. Med ytorna. Men om mindre än 30 dagar flyttar jag. Det gör ont. Jag vet att det bara är ett hus. Jag vet att det kommer att bli bra i nya huset. Men jag vet att killarna trivs här. Att de har sina dubier om det nya huset. Att de undrar över om de kommer att trivas.
Jag går runt och känner in huset. Igen. Som om det vore första gången. Nästan. Kontoret som ekar tomt. Vävstugan där vi hade planer för dubbeldörrar mot trädgården. Där vi skulle bo när övervåningen blev barnens våningsplan. Tvättstugan där vi tänkte oss dusch och badrum. Kanske med ingång från gården. När killarna kom hem med skitiga fotbollskläder. När E's hästluktiga kläder skulle in. Allt om intet.
Separationsångest.
.
