När vi tillträdde vårt hus förra hösten var stora delar av trädgården ganska vild i den mening att växterna var inte speciellt väl underhållna. Som exempel kan nämnas en kaprifol, som växt sig helvild över uteplatsens plank, klätterhortensian som ätit sig in i plankets hörnstolpar, en häck i klasespirea som välde ut över alla bredder och en plantering (?) med diverse barrväxter som var helvild och "överallt".
Jag var för att bo in oss ett år med alla årstidsskiftningar innan vi gick lös på växterna, medan min man hellre ville kapa jäms med fotknölarna. Vi gjorde en kompromiss, och tog ansade vissa växter rejält förra hösten, andra fick stryka på foten, eller åtminstone klippas ned rejält, i våras, och nu är vi på trädgården igen inför vintern. Närmsta grannarna har kommit med uppmuntrande tillrop om hur fin trädgården ser ut, och det känns förstås jättebra.
Blev dock lite funderasam när jag läste en artikel om att "vårda sin trädgård" (har ingen länk, och hittar inte igen artikeln, tyvärr) och att vi "moderna" människor går så hårt åt våra gamla trädgårdar, liksom många går hårt åt sina hus utan att tänka på att vårda det som redan finns. Ska man vårda och behålla det som någon kärleksfullt planterade för 40 år sedan, eller ska man gräva upp och sätta nytt? Ska man få dåligt samvete för att man raserar och bygger upp på nytt, eller ska man tänka på hur man själv vill ha det. Kulturarvet...
Konkret exempel är vårt nyponbuskage. En gång var det säkert jättefint, ansades årligen och sköttes med kärlek. Sedan ett knappt 10-tal år har dock inget tagits om hand, utan det har bara vuxit. Nyponbusken är jättefin på avstånd när den blommar, men synas den noga är det mycket dött i mitten (som man inte kommer åt utan att klippa ner rejält runt om), rotskott har skjutit iväg åt alla håll, och den är inte direkt vacker. Eller jag ska kanske skriva "var inte direkt vacker". Den finns nämligen inte mer! Under veckan som gick har jag klippt ner hela busken, och idag har mannen och jag tillsammans grävt upp alla rötter. Vi vet inte hur länge den suttit där, men med tanke på omfånget på rötterna förmodar vi att den inte var direkt ung. Barkmylla och gödsel har vänts ned, och i morgon blir det tulpanodling. På villahemmässan för några veckor sedan köpte jag 30 vita låga och 30 röda höga tulpanlökar, och jag ser framför mig en vacker blomning i april/maj nästa år.
Brudsprirean och doftschersminen har fått gå samma öde till mötes, nästan. Där har vi inte grävt bort roten, men väl tagit ned båda buskarna till ca 30 cm. De var risiga, med mycket dött. Vi räknar med att de tar sig fint under våren, och gör de inte det får vi väl komplettera planteringarna med något nytt. Vi kan ju inte spara dem bara för att de "alltid funnits där". Tror jag skulle ha svårare att gå lös på trädgården om vi köpt av en gammal dam som efter flytt tar sina dagliga promenader i våra omgivningar, än som det är nu med förra ägaren utflyttad till Dalarna. Han har nog lämnat vår adress och livet där bakom sig.
I morgon ska jag komplettera med lite bilder.
