Ett stenkast från Fyndet

Det finns en person i min närhet som i vissa situationer
har enormt svårt att hålla sig till sanningen.

Ibland är det så fånigt så det finns inte. Jag ställer en
fråga. Svaret är antingen "ja" eller "nej". Båda svaren
är, efter omständigheterna, ok. Jag behöver bara veta.
Inget mer än så.

Istället för att svara ett enkelt "nej", utan förklaring,
vilket faktiskt inte krävs, så kommer ett "nej, jag det
går inte, jag ska xyz". Man behöver inte ha något större
IQ för att genomskåda att ursäkten inte är sann. Ändå
serveras man den. Helt i onödan. Det enda som händer
är att jag börjar fundera på hur många gånger tidigare
jag blivit blåst av dåliga lögner. I situationer där jag helt
klart hade acceptera ett icke-positivt svar, utan att be
om förklaring.

Dessutom tror jag att personen förstår att jag inte tror
på ursäkterna. Vilket får mig ännu mer konfunderad.
Ger det någonslags tillfredställelse att medvetet ljuga
mig rätt upp i ansiktet? Känsla av makt? Fan vet. Vid
det här laget blir jag inte förvånad längre. Mest beklämd.
För lögnerna drabbar inte mig. De drabbar ett par andra
i min omgivning. Några små individer som inte har nått
samma insikt som äldre personer gör med tiden. Som
tror gott om alla. Att det är sanningar som sägs.

Det gör mig ont.


.

Idag är det ett år sedan mitt hus inte längre var mitt hus.

21 maj 2010 var vi hos mäklaren och skrev på det slutliga papprena
som avsade oss "röda huset" där vi bott sedan 2006.

Nu har det så gott som klingat av, men ändå till för några månader
sen har pojkarna nära nog vid varje vecka hos mig hittat något
tillfälle att sakna röda huset.

Vi har pratat mycket om röda huset. Om det är huset de saknar,
eller det vi, dvs. pappan, killarna, lillasyster och jag, hade i röda
huset.

Oftast kommer vi fram till att det de saknar är det VI hade, inte
huset i sig. Framförallt är det H som ofta, ofta säger att han saknar
OSS. Att han är arg på att det inte är VI längre. Arg på mig för att
jag är själv. Arg på pappan för att han inte är själv. Arg. Han blir
arg när han är ledsen. Mycket känslor och tankar som han inte riktigt
kan formulera, och då blir han arg.

Ibland är det huset. Killarna hade ett lagomt stort sovrum de delade,
och ett stort (ca 25 kvm) lekrum vägg i vägg med sovrummet. Idag
har de ett ordinärt 14 kvm rum som agerar sov- och lekrum. Ingen
stans för H att dra sig undan riktigt. Han behöver eget utrymme då
och då och det finns inte riktigt.

Idag är jag nöjd och glad över mitt nya hus. När jag saknar det röda
huset försöker jag vända tankarna mot det som var jobbigt med att
vara själv i huset - stor tomt som krävde omvårdnad, 270 kvm som
behövd tillsyn. Pelletspannan med 3 säckar per dygn vid kyla Sotning.
Vatten som frös. Outnyttjade kvadrat. Parkering att skotta. Allt det
som tar musten ur en om man är själv om ansvaret.

Allt gott här. På sanning. Men visst saknar jag röda huset. Eller på
sant - det VI hade i röda huset. Huset kan jag gå förbi utan att bli
sentimental om jag bara tänker tankarna ovan - allt jobb. Men jag
kan inte en dag som denna låta bli att tänka på OSS. Det VI som inte
finns längre.

Ett år sedan.


.

Vad är 18 månader?

1,8% av ett liv för medelkvinnan i Stockholm
Den kortaste lagringstiden för en parmesanost
Knappt så länge det är kvar tills första rymdchartern
Bindningstiden för att få el till 110.30 från Jämtkraft

Den tid det tog från det att O och jag träffades tills att A kom in i vårt liv. På dagen.


Eller varför inte den tid som förflutit sedan han meddelade att vårt liv inte hade en framtid.
Motsvarande 17% av vår tid tillsammans.

Varför berör det mig? Varför kan jag inte bara låta bli att upptäcka sånt här? Det stod ju inte
direkt som en påminnelse i min almanacka. Plötsligt bara slog det mig, och då brast det. F-n.

Det där med att man tar alla smällar första året är inte sant. Inte helt. Vissa datum kommer
för alltid att medföra en flashback. En mental resa som slår till med kraft. Idag gick luften ur.
Bokstavlig och på alla andra sätt oxå. Kändes som en käftsmäll. Han har gått vidare. Big time.
Själv ser jag inte att mitt liv ser så extremt annorlunda ut än för 18 månader sedan. Ja, förutom
nytt hus på egen hand, obviously. Och att vardagen är ensam utan barnen halva tiden. Stöld.
Jag har sagt det förut. Det känns som att han stulit halva mitt liv.


Vad hände för 18 månader sedan i ditt liv? Något som satt spår?


.

Har du tappat bort kärleken? Kärleken, ömheten, omtanken, eftertanken, glädjen, stödet, humorn, passionen, leken, sexet, allvaret (utan inbördes ordning) och allt annat som ska vara positivt i relationen med din man/fru/partner/älskare?

Kom livet emellan? Vardagen? Med kolik, kräksjukor, sova-90-minuter-på-raken-och-vaka-resten-nätter, packa skolväskor, planera middagen, städa huset, komma ihåg kalasinbjudningar, försöka vara effektiv på jobbet, ha ett social umgänge, ringa föräldrarna, ersätta urvuxna/utslitna kläder med nya, genomföra renoveringar, klippa gräsmattan, tömma diskmaskinen, handla toapapper, hjälpa till med läxor, skicka med frukt, betala räkningar, byta däck på bilen, röja i lekrummet, duka för frukost, vara en vän i nöden, ja listan kan göras lång. Den där listan som ÄR livet.

Jag tror att han och jag tappade bort kärleken i djungeln ovan. Eller i mitt fall, lät kärleken gå lite på sparlåga. Mitt minne av förra våren är att jag ansträngde mig lite för att få till annat än vardagen, men att vardagen, den med 3 barn varav ett mycket litet, ändå var ganska påträngande. Jag tror jag tänkte att om bara lilla E började sova mer på nätterna, och han fick ett uppdrag, ja då skulle allt bli annorlunda. När solen och våren kom och allt blev lite ljusare. Då.

Inget kan bli annorlunda av sig självt. Jag vet det. Men om man är medveten om att det i vissa perioder i livet är mer en fråga om överlevnad än himlastormande kärlek och romantik, så kanske man biter ihop, jobbar som ett team, och rider ut stormen. Om man vill, det vill säga. Om man inte tror att gräset är grönare på en annan planet. Då kan man ju välja att släppa och dra. Och då lär man inte hitta tillbaks till kärleken igen. Om man väljer att inte vilja.


Har du koll på din kärlek?


.

Någongång i våras fick jag ordet Minnesmina i en kommentar. Det är, som den kloke nog förstår, benämningen på ett minne som får en på fall. När jag packade ihop vårt fd gemensamma boende inför flytten till mitt nya boende dök det upp minnesminor på löpande band. Jag kunde fastna i källaren i timmar, och inte komma längre än att gå igenom en endaste kartong. Ändå är det ju så att vart efter tiden går, och den mentala distansen till allt ökar, så blir det oxå längre mellan minorna.

Men så häromdagen var det close encounter med ett minne, eller fler, som fick såren att rivas upp. Vi döpte E. Samma präst som döpt våra andra barn, samma präst som vigde oss. Samma gäster, minus fyra, plus två som vid de tidigare dopen.

Jag klarade mig från att bryta ihop. Jag tror jag lyckades hålla minen tillräckligt för att inte avslöja för mycket. Men det kostade på. De som kunde från hans familj var här. Min familj var här. Bästa vännerna. Det var nästan "som vanligt". Fast inte alls förstås.


Drabbas du av minnesminor, och vad gör du då för att hantera dem?


.

Jag går runt i huset. Börjar mitt avsked. I natt sover jag min 5e sista natt i här. Kan inte riktigt förstå att det snart är slut. Det är inte bara huset jag lämnar. Vill inte förstå. Försöker förstå, men kan inte ta in. Minns vår långa väntan från kontrakt (mitten på maj) till inflyttning (mitten på augusti). Gemensam förväntan. Planer. Tankar. Glädje.

Händelser i huset blixtrar förbi näthinnan. H som for utför trappen. På rygg. Med huvudet före. O fångade. Allt gick bra. När vi "tog ned" halva trädgården. Så vildvuxen. I behov av omvårdnad. Tom kaprifolen strök med. Inte hela världen. Nu. O balanserandes på taket. I mörkret. Något var vaj med antennen. Oro. Knallrosa sovrum. Allt rosa. Rev ut mattan innan första natten. Levde med masonitgolv i 6 månader. Gran på lut. Gudruns stormar fick den att vaja än mer. Arborister på plats för att fälla. Grenkap påväg upp. Stamkap påväg ned. Spännande irakiskt mat från grannen på andra sidan häcken. Grönsaksodling i fd poolen. Gott! Nyårsaftnar med goda vänner. Champagne på balkongen. Raketer i parken. Kräftskivor i augustikväll. Långbord i köket. Födelsedagskalas för barnen. Hela klassen. Glada barn. Fiskdamm i källartrappen. TV-mys i soffan. Som stod så fel länge utan att vi kände det. Nytt vardagsrum efter ommöblering. Från 4 till 5 i huset. Liten E. Som aldrig kommer att komma ihåg röda huset. Killarna minns blå huset. Röda huset. De pratar redan om att de saknar röda huset.

Allt det här som VI gjort. Som VI planerat. Upplevt. Huset är VI. Kanske blir det lättare att gå vidare utan huset? Är det huset som håller mig fast i tankarna? Är det en mental boja? Inte boja kanske, men ett ok. Ett ok som tynger, som gör det svårare att komma framåt?

Kluven. Är så kluven till allt som händer just nu. Så mycket att ta in. Har haft tid att bearbeta och tänka, men dagarna passerar. Jag förtränger. Vill inte se det som sker. Ska ske.

5 nätter kvar. Jag hoppas jag får sova. Det är lite si och så med den varan. I perioder. Ber till någon att det inte är en sådan period i antågande nu. Behöver all kraft.


Har du något som hindrar dig att gå vidare?


.

1992 - hade just dagen innan kommit hem från långresa i Asien, Australien och Nya Zeeland. Ingen av kompisarna visste att jag kommit hem, så det var kul att dyka upp i Museiparken lagomt till talet som studentkårens ordförande höll, iförd gröna overallen, och redo för valborgsfirande på studentvis

1994 - första och enda gången Valborg firats i Uppsala; åtminstone för min del. Man ska nog vara student för att uppskatta traditionen...

2009 - hos vännerna U och N, som senaste årens tradition bjuder. En helt vanligt trevlig valborg, utan några underligheter. När det var dags för brasan gick de stora barnen (killarna) och mammorna till elden, och de 3 papporna stannade med minsta barnen. Föga visst jag att mindre än 2 dygn senare skulle allt vara över.

2010 - kommer vi att fira hos vännerna, nästan som vanligt. Förutom att de härifrån det fågelsångska huset bara kommer 4 gäster. 2 maj närmar sig, och inuti är allt i uppror. Jag trodde att året skulle givit distans, men just i ett sånt här läge är jag tillbaks till 21.40 2 maj 2009. Då rasar det igen.


.

mina läsare och vänner. Kloka tankar till mig efter mitt inlägg om att söka upp den 3e parten. Nej, jag ska inte göra det. Inte på riktigt. Men i tanken har jag ringt på hennes dörr och telefon. Mailat och messat på fb. Många gånger. Både till henne, och hennes sambo.

Jag vet att energin är missriktad, men jag kan då och då inte låta bli att fundera över vem hon är. Hur hon tänkte. För så vitt jag vet, så vet hon att det finns 3 barn, varav E inte ens var 6 månader när han var ute på äventyr. Hur hon skulle känna det själv om hon satt i min sits. Om hon fattar vilka enorma konsekvenser det hela fick.


.

Det börjar dra ihop sig. Det är snart 1 år sedan världen vändes upp och ner. Totalt, oväntat och skoningslöst.

Idag är det 1 månad kvar. I morgon för 1 år sedan satt han, ena sonen, E och jag och fikade på Levinskis på Rörstrandsgatan. Det var vår i luften. H fick en stor bit chokladkaka. Vad jag själv åt minns jag inte - jag höll på att kämpa med några kvarvarande kg från graviditeten med E, så jag tog nog bara en latte. Tror jag.

Ingenting sa mig att slutet var nära. Hur jag än vänder och vrider på våren 2009 finns det i princip inget som låter mig veta vad som är på gång. Klart att allt inte var på topp - hur kan det vara det med 3 relativt små barn, varav en är bara ett par månader med allt vad det innebär i form av dålig nattsömn, amning, nya behov, etc., och att han var utan uppdrag - men inte f-n var det dåligt?! Han engagerade sig i sin hobby, och rent generellt sett såg jag inga problem i det, det var väl någon gång där jag ifrågasatte prioriteterna. Hur man kan tänka sig att 2 * 10 dagar borta inom 4 månader när det finns 3 små barn hemma är en bra idé, men annars?

Vid några tillfällen föreslog jag att vi skulle gå iväg på familjerådgivning. Som en förebyggande åtgärd. Vi kom aldrig iväg. Tyvärr. Det är ett sjuhelvetes företag att vara småbarnsförälder med allt vad det för med sig i form av planering, omplanering och justering i ens eget liv. Jag trodde i min enfalld att barn och familj kom först, sen fixar man fritiden. Det är tydligen inte så?!

Påsken kommer nog för evigt ge mig obehag. Det var under påsken, och dagarna innan, som han var iväg på kurs. Ledarskap. Jag ville inte att han skulle åka - 10 dagar inklusive påsk med en baby på 6 månader och 2 halvvilda killar. Men jag ville inte heller begränsa. Det skulle vara en bra utbildning. Både för hobbyverksamheten, men även för arbetslivet. Jag vill inte stå ivägen. Med facit i hand visade det sig att jag verkligen inte stod ivägen.


.

Jag följer en blogg bland andra. Ensamma pappan. Ensamma pappan skriver mycket tänkvärt. Nu har Ensamma pappan skrivit om bagage.

Ja du, det där jävla bagaget… Tänk om någon förklarat för mig hur viktigt det är att man har sorterat bagaget innan man ger sig in i något nytt. Att man har gått igenom “Customs” och deklarerat vad det är man har med sig. Varit öppen med det. Att de farliga sakerna ligger i en 1-liters platspåse till allmän beskådan. Det är ju faktiskt lika bra att en potentiell partner ryggar tillbaks och springer om inte bagaget passar. Redan från början menar jag. Så att man inte har 3 barn ihop när bagaget blir besvärande…

Har du ett hemligt bagage?


.

Sultans of Swing.

Minnena väller fram. Häftigt hur man kan associera till musik.

Om du har Spotify kan du lyssna här Dire Straits sultans of swing


.

Jag har hela Billy full med böcker. Då har jag ändå rensat bort böcker som jag läst en gång och som, så vitt jag kan komma ihåg, inte sa mig något alls. Böcker som stått där i 25-30 år, ja inte just i Billy, men i en bokhylla nära mig, och som gjort sitt.

Myrorna vill inte ha skönlitteratur; de vill bara ha kokböcker, böcker om trädgård och inredning, och så barnböcker. Så mina gamla romaner och noveller och en och annan deckare är förpassade till Hagby (-tippen). Det bär mig lite emot att slänga böcker, men vad ska man göra?

Ibland händer det att man plockar fram en bok man läste för länge sedan. Jag hittade en sådan bok när jag var i Karlstad i helgen. Det var mer än 20 år sedan jag läste den. Har haft den framme ett par gånger sedan dess och ögnat något kapitel här och där. Det är intressant hur man kan läsa en bok flera gånger och upptäcka sidor som man inte sett förut. Nu jag har bara läst den i sin helhet en gång - efter det har det blivit fragment. Men jag kommer ihåg den förvånansvärt väl från första gången. Nu hade jag den som sagt framme i helgen. Mindes många roliga kapitel. Bläddrade lite i den, fram och tillbaka, läste lite här och lite där, och upptäckte saker som jag inte alls sett förut. Eller så var det sådant som måste mogna för att man ska förstå det?


.

Familjekram. En enda stor kram som hela familjen är delaktig i. Det blev nog aldrig, vad jag kan komma ihåg, en familjekram som inkluderade lilla E. Vid närmare eftertanke. Inte så att vi inte gjorde Familjekram efter att hon kom, det var nog bara så att vi gjorde Familjekram när hon sov. Det känns lite ledsamt nu. Att vi aldrig gjorde en Familjekram alla 5. Fast det kanske vi gjorde. Minnet är lite luddigt.

Familjekram. När A hoppade till O's famn från sin loftsäng. När H hoppade till min famn från sin vanliga säng. Och med ett varsitt barn i famnen gav vi varandra en Familjekram. Familjekram. Jag tyckte om det ordet. Jag tyckte om det önskemålet från killarna. "Kan vi göra en familjekram?"

Lite som det här med Familjefoto. Det finns inget foto på oss alla 5. Medan vi var en Familj. När slutade vi att vara en Familj? Jag vet inte. Minnet är lite luddigt. Men jag tror det är senare än vad andra påstår. Kan man ta ett foto på oss alla 5 nu? Ska vi ta ett foto? För barnens skull? Behöver de ett foto av oss alla 5 när de blir större? Att titta tillbaks på? Och minnas att vi en gång var en Familj?


.