Ett år sedan
Idag är det ett år sedan mitt hus inte längre var mitt hus.
21 maj 2010 var vi hos mäklaren och skrev på det slutliga papprena
som avsade oss "röda huset" där vi bott sedan 2006.
Nu har det så gott som klingat av, men ändå till för några månader
sen har pojkarna nära nog vid varje vecka hos mig hittat något
tillfälle att sakna röda huset.
Vi har pratat mycket om röda huset. Om det är huset de saknar,
eller det vi, dvs. pappan, killarna, lillasyster och jag, hade i röda
huset.
Oftast kommer vi fram till att det de saknar är det VI hade, inte
huset i sig. Framförallt är det H som ofta, ofta säger att han saknar
OSS. Att han är arg på att det inte är VI längre. Arg på mig för att
jag är själv. Arg på pappan för att han inte är själv. Arg. Han blir
arg när han är ledsen. Mycket känslor och tankar som han inte riktigt
kan formulera, och då blir han arg.
Ibland är det huset. Killarna hade ett lagomt stort sovrum de delade,
och ett stort (ca 25 kvm) lekrum vägg i vägg med sovrummet. Idag
har de ett ordinärt 14 kvm rum som agerar sov- och lekrum. Ingen
stans för H att dra sig undan riktigt. Han behöver eget utrymme då
och då och det finns inte riktigt.
Idag är jag nöjd och glad över mitt nya hus. När jag saknar det röda
huset försöker jag vända tankarna mot det som var jobbigt med att
vara själv i huset - stor tomt som krävde omvårdnad, 270 kvm som
behövd tillsyn. Pelletspannan med 3 säckar per dygn vid kyla Sotning.
Vatten som frös. Outnyttjade kvadrat. Parkering att skotta. Allt det
som tar musten ur en om man är själv om ansvaret.
Allt gott här. På sanning. Men visst saknar jag röda huset. Eller på
sant - det VI hade i röda huset. Huset kan jag gå förbi utan att bli
sentimental om jag bara tänker tankarna ovan - allt jobb. Men jag
kan inte en dag som denna låta bli att tänka på OSS. Det VI som inte
finns längre.
Ett år sedan.
.
