Jag har lagt bubbel på kylning och kollar diverse siter typ någon gång per timme. Det lär finnas en app som ska plinga när det hänt. Har inte hittat den.
Jag vill ju inte missa den kungliga babyns ankomst. Lite beroende på när på dygnet det händer blir det sen bubbel i glaset!
Jag brukar inte vara så intresserad av olika galor på TV - jag har ett par stående bidragsöverföringar och ett fadderbarn och känner mig relativt nöjd med det.
Men idag fastnade jag helt framför Svenska Hjältar. Allas insatser är enormt beundransvärda, men förutom tjejerna bakom Ung Cancer och pappa Dallas är ju insatserna av engångskaraktär, vilket absolut inte ska förringas.
Men pappa Dallas. I 40 år har han guidat killar o tjejer på sniskan in i det vanliga livet. Det där livet de flesta av oss tar för givet. Och ibland svär över. Svenssonlivet.
Och tjejerna, varav den ena själv cancerpatient, som nu dagligen gör en stor skillnad för unga med cancer. En delvis bortglömd grupp patienter. Unga vuxna påväg ut i livet. De flesta utflugna och förutom vingliga ben i vuxenlivet ska de hantera cancer.
Men utan vardagshjältar som Lisbeth, en dam i pensionsålder som helt utan hjälp avstyrde ett bråk på spårvagnen som kunnat få dödlig utgång eller "Björnligan" som drog sin kompis ur björnens käftar på fjället - var skulle vi vara då?
Tänk om fler 9-åringar var lika driftiga som tjejen bakom Bullhjälpen! På eget initiativ, och med hjälp av brorsan, har hon satt en enorm bulldeg i gungning. "Vi köper billigt och säljer relativt dyrt", och 200.000 har hon dragit in till Radiohjälpen. Vilken tjej!
Slutligen Emma som blev så gott som ihjälslagen av en fd pojkvän och nu har kämpat sig tillbaks till livet. "Lämna era misshandlande pojkvänner och män. De kommer inte att ändra sig".
Vilka förebilder! Barnen var mest imponerade över Björnligan, och mycket arga på alla på spårvagnen som bara tittade på. Lärde ni er något undrade jag. "Man måste våga kämpa" var Hs spontana svar.
Det tar på krafterna att se så starka människor, så kort efter programslut var soffan ockuperad.
”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.
Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.
I april förra året opererades P för cancer i matstrupen. Regelbundna uppföljningar har inte indikerat att något skulle ha kommit tillbaks, men med cancerspöket vet man ju aldrig. Det vittnar allt för många bloggar om.
Under sensommaren har P haft ont i magen. Det har eskalerat till att i princip vara en konstant molande värk, upp och ned i styrka. Illamående i samband med hans yttepytte matintag. Sömnlösa nätter. Viktnedgång.
Provtagningar förra veckan, och datortomografi i måndags. Och så väntan. En fruktansvärd väntan. Jag har jobbat, varit med barnen, och låtit dagarna ha sin gilla gång. Låtsats som att det regnat, och varit "som vanligt". Utåt. Inombords har tankarna farit som ryska missiler, magen har varit ett kaos och jag har haft allmänna olustkänslor. Fasat för besked. Fasat för att höra ord som "spridning", "metastaser" och "pallativ vård".
Kirurgen skulle ringa torsdag, var det lovat. Samtal uteblev. Eftersom jag skulle jobba i trakterna mot föräldrarna under fredagen åkte jag redan på torsdag, och träffade mapa under gårdagkvällen. Ser på P att han inte är bra. Ett par små ynka räkor. Ett halvt glas vin. Vi pratar lite, och sedan är det horisontalläge. Magen värker. Han ser ynklig ut. Liten och tunn, som en fågelunge. Mitt hjärta värker. Och M, som ska vara stöd. Hon förgås också. Jag ser det.
Fredag förmiddag är ett veritabelt kaos. Jag ska presentera en systemlösning för stor kund, samtidigt som jag väntar på det där samtalet. Hoppar högt när jag ser att Sis ringer. Fruktar det värsta. Ursäktar mig. Väntar en sprucken röst. Metastaser. Men så hör jag "Det är positivt. Det är finns inget avvikande på plåtarna. Inget har kommit tillbaks".
Och tårarna kommer. Jag står i kapprummet och tårarna flödar. Klumpen i magen är borta. Stenen i mitt hjärta faller. Det är som att sväva på moln. Som att vinna på Lotto. P har fått ny tid. Faktiskt fått tillbaks det liv han trodde var till ända. Som vi trodde var påväg mot slutstationen.
Och en sten har fallit. Jag är tacksam. Lycklig. P får vara med oss än ett tag. Barnens älskade morfar ska inte få ätas av monstret. M och P planerar redan för nästa resa söderut. Lycka.
Så pratar vi med P på kvällen. Han har spelat golf. Så gott som ingen värk i magen. Är det hjärnspökena som levt rövarn i magen? Som förstärkt en känsla? Som spelat P, och oss andra, ett förskräckligt spratt? Är det oron som skapat smärtan? Nej, något är det förstås, men det är inte Cancern. Och vad finns väl som kan vara värre?? Gastroskopi planeras in, men som sagt - det finns väl inget som kan vara värre??
Tänkte det skulle vara bra med en reservnyckel. Eller egen nyckel till killarna. Eller så tar jag den själv. Och byter ut den jag har. Så får det nog bli.
Nu är det dax. Nu ska våra företag ut på Facebook och LinkedIn. Eller, på FB finns vi redan, och Gillas av närmsta kretsen, dvs. delar av oss som jobbar där. Nu ska resten av medarbetarstaben ut på nätet, och det lär bli en resa. Förra veckan hade vi två dragningar ihop med Inclusion som på ett mycket inspirerande sätt pratade om och diskuterade kring Sociala mediers inverkan på företagskulturen. Vid första tillfället var vi en selekterad grupp av kollegor som fick en något djupare duvning, och under vår företagsdag var dragningen för hela gänget lite mer light, men inte desto mindre intressant.
Utfallet? Frågorna? Kommentarerna? De är lite halvgamla, de där kollegorna. Många av dem iaf. Typ bara några år kvar till pension. Och här ska det inte ut på något nät inte. En av killarna/männen/gubbarna har tom en t-shirt med tryck liknande Never on Facebook. Fast lite privat surfing på arbetstid går ann..
Vad gör man om det blir en företagspolicy? Att synas med åtminstone foto och CV; eller arbetsplats och utbildning i korthet. Kan man (de, I'm all in) sätta sig på tvären? Hävda att det inte står i anställningsavtalet? Eller kan man påverkas till att förstå nyttan för företaget att exponeras i alla möjliga medier utan att man sätter individens trygghet på spel? S och jag på jobbet är aktiva på FB. På LinkedIn. Ingen annan har öppet sagt att de bloggar, och även om inte mina kollegor vet/läser det jag skriver här, så är det många som vet att jag är lite halvaktiv på nätet, och det får jag till och från utstå lite "spott och spe" för.
Men det går ju inte att backa skeppet. Vi står där vi gör, vi konkurrerar med ett par andra företag i branchen om våra kunder. Kunderna ser ett skifte i personal - det är inte längre Anita 62 som sitter på Kundreskontran, utan Kevin 27.. Och han vill veta mer om hur man nyttjar systemet. Genvägar. Nyheter i hotfixar. Tips och trix. Och vad är väl bättre än att i lagom portioner skicka ut signalerna via FB, och låta dem fångas i cyberrymden, och så smått skickas tillbaks till oss i form av beställd konsulttid??
Trivialt känns det - att sitta och längta efter barnen, att fundera över soffköp, att gnälla över sommarkilona och att fundera över om man ska göra ett ryck på dejtingfronten.
Trivialt, när jag ser bilderna från nordöstra Kenya; när jag ser en bråkdel av de över 1 miljon små barn vars kroppar är ett skal som ser livet lämna. Barn, unga som borde ha livet framför sig, kvinnor och män mitt i livet. Eller mitt i döden. Gränsen är hårfin.
Trivialt, när jag ser dokumentären En andra chans om 4 relativt unga killar och tjejer, som genom olycka alla blivit rullstolsburna, och i ett fall i princip sängbunden. 4 unga människor som trots stora fysiska motgångar utstrålar styrka, glädje, framtidstro och lycka.
Trivialt, när jag går in på bloggen i kroppen min, där 27-årige Kristian så enormt medryckande, inlevelsefullt och naket skriver om sin kamp mot cancern, en cancer som äter honom och tar all styrka.
Trivialt, när en nära vän i denna stund sörjer sin far som lämnat fru, barn och barnbarn många år för tidigt.
Jag borde känna glädje och lycka över det jag har istället. Lycka över 3 fina härliga barn som just nu är med sin pappa; glädje över att jag kommer att kunna köpa en soffa och har ett hem där jag kan ställa den, tacksamhet över att vardagen är bra överlag. Och jag gör det. Jag känner mig enormt ödmjuk inför den lott livet givit mig. Ibland kanske jag inte visar det. Jag relaterar till förut och andra, och i jämförelse saknar jag ibland. Jag ska försöka bli bättre på att ta vara på allt fint jag har.
Vaknade tidigt, eller snarare bestämde mig för att till slut gå upp tidigt eftersom natten som gick inte gav i närheten av nog med påfyllning på sömnkontot, utan tankar snurrade och höll mig vaken större delen av de mörka timmarna.
Hämtade barnen hos deras pappa och så gav vi oss iväg sydväst i regnet. Ett stilla fint regn, nästan som när man sprutar med en blomspruta. Det liksom bara flyger lite i luften. Provianteringsstopp. Russin och kex att ta med när allt det stora blir för stort, och uppmärksamheten tryter.
Älskade A, så många som kommit för att ta farväl. Extrastolarna räckte knappt till i lilla kyrkan. Vi måste varit runt 150, minst, som kommit för att säga adjö till dig och stödja L och fina barnen i denna sorgens stund.
Officerande präst har vi träffat förut. Tyvärr, får jag väl tillägga eftersom det varken var vid dop eller bröllop, som han själv sa, utan en tidigare begravning. Men vilken präst. Som att vi alla kände honom. Som att han känt A hela hennes liv. Talade så fint, så ärligt, så riktigt om A.
Om hennes enorma hjärta. Speciellt för de runt oss som inte riktigt passar mallen. Om hennes passion för dans. Hennes öppna hus. Kärlek till L, barnen och alla runt om.
När alla ord var sagda, när orgeln spelat Stand by me, när solisten sjungit, när det var dax att ta farväl vid kistan, då bröt solens strålar igenom de grå molnen, och ett ljus spred sig i kyrkorummet.
Förra året uppgraderade jag från Flickvän 7.0 till Hustru 1.0.
Så fort jag hade installerat programmet märkte jag att det började kräva att jag skulle installera Barn 1.1, 1.2 och 1.3. Det tog en massa tid och krävde en massa resurser. Det stod det inget om i programspecifikationen. Dessutom installerade sig Hustru 1.0 i alla andra program och dyker upp så fort jag startar datorn och övervakar alla mina aktiviteter.
Gamla program som Pokerafton 10.3, Fyllefest 3.5 och Söndagsfotboll 5.0 fungerar inte längre. När jag försöker starta dem får jag felmeddelandet: 'Du har utfört en otillåten aktivitet. Stäng genast ner alla program som inte stöds av Hustru 1.0 !'
Det är omöjligt att hålla Hustru 1.0 i bakgrunden medan jag Försöker köra några av mina favoritprogram. Jag har funderat på att återgå till Flickvän 7.0, men jag kan inte ens avinstallera Hustru 1.0. Kan ni hjälpa mig? Tack på förhand!
'Frustrerad och förvirrad'
Svar från Helpdesk,
Bäste Frustrerad och förvirrad, Problemet du beskriver är mycket vanligt och många klagar över samma sak. Orsaken till problemet är ett grundläggande missförstånd. Hustru 1.0 är inte, som många män tror, ett nytto- och underhållningsprogram, utan ett operativsystem som är designat för att styra allt.
Att försöka gå tillbaka till Flickvän 7.0 när Hustru 1.0 är installerat är dömt att misslyckas. Några har försökt med att installera Flickvän 8.0eller Hustru 2.0, men det har slutat med att de fått fler problem än vad de hade med Hustru 1.0.
Vi rekommenderar att du behåller Hustru 1.0 och försöker göra det bästa av situationen, samt att du eventuellt läser hela kapitel 6 i manualen 'Vanliga programfel'. Datorn kommer att fungera perfekt så länge du tar ansvar för alla systemfel, oavsett vem som har förorsakat dem. Det räcker med att du skriver: / FÖRLÅT, så återvänder styrsystemet till normaltillståndet. Hustru 1.0 är ett storartat program som dock kräver ett visst mått av underhåll.
Du kan försöka med att köpa tilläggsprogram för att öka funktionaliteten. Vi rekommenderar Blommor 2.1, Choklad 5.3 eller i extremfall mjukvarupaketet Päls 2000.
Vi avråder å det bestämdaste från att installera Älskarinna i kortkort 3.3eftersom detta program inte stöds av Hustru 1.0 och kommer att resultera i att Hustru 1.0 avinstallerar sig själv och därmed avlägsnar 50 % av systemresurserna. Älskarinna i kortkort 3.3 kräver själv stora systemresurser, som inte finns kvar efter det att Hustru 1.0 har avinstallerat sig själv.
I lördags hände det. Vår återträff för 3 st 9or blev av. Vår egna vi fixade efter att ha fått inbjudan till en av de där jättestora där egna klassen försvinner i mängden.
På ett underlag om ca 60 st hade drygt 40 visat något som helst intresse för att åtminstone finnas med på en maillista, och så blev vi 21 hugade som dök upp för att återse gamla klasskompisar och parallellare som i vissa fall faktiskt inte setts sedan vi gick ur 9an.
Tillsammans med en av killarna i klassen, och med stor hjälp av två från ena parallellen, fixade vi catering för middag, välkomstsbubbel, efterrättspajer och div tillbehör, och runt 17 i lördags började folk droppa in hemma hos E-L, som direkt ställde upp med hus och trädgård när den tilltänkta lokalen inte blev av.
Så himla kul att se alla!!!! Förutom en tjej (sorry M), så kände jag igen varenda en! Någons namn hamnade inte helt rätt, men i övrigt var det ingen tvekan om vem som var vem. Och så himla konstigt - vi pratade på som om det inte alls fanns några 30 år mellan nu och då! Det fanns ju en hel del att komma ikapp med, och trots att vi var en alldeles lagom mängd så var det svårt att få till att prata med alla. Jo förstås, lite grann, men det är så himla lätt att bli sittandes...
Någon hade fotoalbum med sig (det skulle vi förstås ha tänkt på, fler av oss), och det framkallade många roade skratt. Minnen från då, reflektioner kring de gångna åren och tankar kring nutid blandades. Vädrets makter var på vår sida och vi kunde tillbringa större delen av kvällen utomhus. När det blev för kyligt flyttade vi in och fortsatte - de sista av oss till pass 02.
Stort tack E-L och N för initiativet med fest på "hemmaplan" - så mycket trevligare än en lokal - och tack till alla som kom!!!!
Nu ser vi till att det inte dröjer 30 till - ni fyller ju snart 50 så det kan väl vara en anledning så god som någon att ses igen :)
Från ett underlag på kanske 70 personer (höftat) har 43 visat intresse för en återträff. Idag gick den rikgita inbjudan ut, och i mitten på maj smäller det. Hjälp!
Är jag redo att träffa ett helt gäng gamla klasskompisar och de som gick i parallell- klass för 30 år sedan? Har vi något att prata om? Känner vi igen varandra? Varför gör vi dethär? För att man SKA ses efter 30 år? För att jämföra vem det har gått bra för, och vem som är en looser (fast kategori kommer nog inte till en återträff, eller?)?
Eller för att det ska bli himla kul att snacka gamla minnen och träffas igen? Undrar hur många av oss som har kontakt med varandra till vardags? Jag har en vän (bästis) sedan den tiden som jag har regelbunden kontakt med - tack Facebook - och ett gäng kompisar som jag hör av då och då (FB även där). Men majoriteten har jag inte träffat sedan den där dagen i 9an - 1981 - då allt var över. Vi var en handfull som gick ihop på gymnasiet, men vad gäller tjejerna valde de flesta humaniora, till skillnad från mig som gick på Teknis.
Holy smoke - det är 30 år sedan jag gick ur 9:an. Jag? 30 år? Hur kan det komma sig? Att det plötsligt gått 30 år sedan vi stod som gapiga 16-åringar (nåja, jag var bara 15) på skolgården??
För 2-3 månader sedan kom en inbjudan från Klassträff.com om återträff. Kände direkt att det var något jag inte hade lust med. 4-500 fd 9-nde klassare från 1981. Kollade runt lite på FB om jag kunde hitta några namn. Fick träff på ett par. Messade en av dem. "Vad tror du om en egen återträff, bara våra klasser 9A-9C". Han nappade direkt!!
Ikväll har jag suttit med min klasslista (från ovan nämnda fest- arrangör) och ringt runt. Överlag positiv respons. Alla kunde inte det föreslagna datumet, men inget är ju hugget i sten. Kul att prata med klasskompisar man inte hört av på faktiskt 30 år. Kände tom igen rösten på alla!!!!
Ser fram emot att vi får ihop en date. Oavsett antal. Det viktiga är att vi som kommer ser fram emot det. Tycker det ska bli kul. Om vi sedan är 25 eller 65 pers - spelar roll, liksom.
Nej, nej, backa inte bara för att inlägget består av en massa text. Om du hoppade till över rubriken, så fortsätt att läsa!
Jag följer många bloggar mer eller mindre regelbundet. Överlag är jag road och upplyft över det jag läser (annars hade jag slutat följa, var så säker), men ibland blir jag beklämd. Framförallt är det när det raljeras över den äkta (eller oäkta för all del) hälftens tillkortakommanden.
Den bättre halvan (?) kan inte tolka signaler, kan inte laga mat, kan inte se behovet av städning, kan inte ta ut soporna, kan inte pilla på ryggen, kan inte hålla tiden, kan inte ta VAB pga allt som måste fixas på jobbet, kan inte fixa presenter när man ska bort, kan inte packa annat än sina egna kläder vid resa, kan inte x, y och z. Kan eller vill inte. Spelar ingen roll. Mannen duger inte till något, och kommentarerna låter inte vänta på sig. Medhållen rasar in i kommentarsfältet. Man skrattar åt att man sitter i samma båt. Man bräcker varandra med värre historier.
Men ingen verkar ta tag i det hela. Ingen låter sina egna fel och brister komma fram. Ingen söker extern hjälp att reda ut soppan. Ingen verkar prata med sin partner. Ingen vill jobba för att hitta tillbaks till dit man en gång var. Ingen vill se att det kanske håller på att barka åt helvet.
Jag vill skrika. Jag vill kommentera. Maila den som har bloggen. Jag vill reagera och säga att "du måste reagera". "du måste agera". Du som skriver - skriv inte bara, utan agera. Annars sitter du fan snart och underhåller en blogg som min. En delvis bitter blogg över hur livet blev. En blogg som vänder ut och in på skiljsmässan. Som undrar var i h-vete saker och ting gick fel. Som plötsligt öppnar ögonen. Som undrar varför han inte sagt något. Som undrar varför man själv inte sagt något. Som står helt förvånad över att den andra halvan plötsligt bara drar. "jag vill separera" - citat min fd man, vid ca 21.30 den 2 maj 2009. När jag stekte pannkakor till söndagens utflykt till Skansen. Som längtar ihjäl sig halva tiden efter barnen. Som t.o.m. tänker att jag kunnat "foga mig" för hans nycker bara jag fick vara med barnen hela tiden. Som mår skit och lever livet i en salig röra.
Det här inlägget har jag varit påväg att skriva många gånger. Faktiskt varje gång någon av er därute klagar. Att ni sitter i kvinnofällan. Utan att göra något åt det. När ni skrattar (??) åt att för femtioelfte gången ta barnen för att mannen vill göra sitt. Som tänker, högt eller för er själva, att "min tid kommer".
Rätt vad det är, så är ni utbytta. Inte mot en ärtig (va f-n, det där lät som något min mamma skulle säga) tjej 15 år yngre, utan mot en kopia av dig själv, som du var när du träffade din partner/respektive/man/kvinna (tack kompisen C som gav inspiration till detta konstaterande). Minus gnället. Som den glada, sprudlande, utåtriktade, sexintresserade, bekymersfria och roliga tjej du var då. 2-3 barn tidigare. Innan villan med renoveringsbehov. Innan vardagspusslet. Innan ev pengabekymmer. Diskussioner om VAB. Tjafs om vem som gör vad. Vem som fyller tvättmaskinen och tömmer diskmaskinen.
Tog du åt dig? Använd då helgen till ett snack. För er bådas skull...
gick jag ur 2an på gymnasiet. Under de två första gymnasieåren hade vi en klass- föreståndare, till lika vår mattelärare S. Han var en av de bästa lärare jag haft. Någonsin. Han brann för sin matte, och hade förmågan att lära ut den.
Efter två år på min linje skiljdes vi åt till olika inriktningar, och vår klasslärare tog tillfället i akt att ha en liten avskedsträff hemma hos sig. Minns att han bjöd på någon gröt, och till det serverades grädde utspädd med vatten (han menade på att det inte var bra att dricka mjölk som var homogeniserad...). Lite excentrisk, men som sagt mycket bra lärare.
Idag kom ett meddelande på FB att S fyller 80 om några dagar, och en förfrågan om vi vill vara med och fira med en blomma. Självklart! Eftersom vi "bara" var 10- talet personer på sändlistan har jag nu sökt runt efter ytterligare klasskompisar och hittat några till. Tycker det är så häftigt att han gjorde ett sånt avtryck på oss alla att vi nästan 30 år senare sluter upp för att fira.
63% av de som tyckt till hos Aftonbladet tycker att Kungen ska avgå till förmån för kronprinsessan Victoria. Om vi bortser från monarkins vara eller inte (jag är för), så tycker jag att dessa 63% är högst elaka. Elaka mot prinsessan, som de vill ålägga ett enormt stort ansvar som regent parallellt med att hon och prins Daniel precis står i startgroparna att bilda familj. Låt Victoria får sina 3 barn och se dem alla komma upp i skolålder åtminstone, innan det blir aktuellt att axla pappas ansvar. Låt henne få vara mamma först och främst (i den mån det går som kronprinsessa) medan barnen är riktigt små. Men tvinga inte på henne ett regentskap samtidigt som hon ammar bebis och snyter snoriga näsor.
Själv tycker jag det räcker gott och väl med vanligt svenssonliv och 3 barn...
Mamma till 3 halvtidsboende älskade ungar (10, 9, 3.5). Jobbar som affärssystemskonsult. Periodare vad gäller träning. Älskar vitt. Svag för mörk choklad.
Skriver om tankar kring barnen, vuxenlivet, betraktelser i vardagen, med inslag av resor, inredning (sällan just nu) och skilsmässan (inte heller så ofta), eller snarare konsekvenser av den samma.
