En sten har fallit
I april förra året opererades P för cancer i matstrupen. Regelbundna uppföljningar har inte indikerat att något skulle ha kommit tillbaks, men med cancerspöket vet man ju aldrig. Det vittnar allt för många bloggar om.
Under sensommaren har P haft ont i magen. Det har eskalerat till att i princip vara en konstant molande värk, upp och ned i styrka. Illamående i samband med hans yttepytte matintag. Sömnlösa nätter. Viktnedgång.
Provtagningar förra veckan, och datortomografi i måndags. Och så väntan. En fruktansvärd väntan. Jag har jobbat, varit med barnen, och låtit dagarna ha sin gilla gång. Låtsats som att det regnat, och varit "som vanligt". Utåt. Inombords har tankarna farit som ryska missiler, magen har varit ett kaos och jag har haft allmänna olustkänslor. Fasat för besked. Fasat för att höra ord som "spridning", "metastaser" och "pallativ vård".
Kirurgen skulle ringa torsdag, var det lovat. Samtal uteblev. Eftersom jag skulle jobba i trakterna mot föräldrarna under fredagen åkte jag redan på torsdag, och träffade mapa under gårdagkvällen. Ser på P att han inte är bra. Ett par små ynka räkor. Ett halvt glas vin. Vi pratar lite, och sedan är det horisontalläge. Magen värker. Han ser ynklig ut. Liten och tunn, som en fågelunge. Mitt hjärta värker. Och M, som ska vara stöd. Hon förgås också. Jag ser det.
Fredag förmiddag är ett veritabelt kaos. Jag ska presentera en systemlösning för stor kund, samtidigt som jag väntar på det där samtalet. Hoppar högt när jag ser att Sis ringer. Fruktar det värsta. Ursäktar mig. Väntar en sprucken röst. Metastaser. Men så hör jag "Det är positivt. Det är finns inget avvikande på plåtarna. Inget har kommit tillbaks".
Och tårarna kommer. Jag står i kapprummet och tårarna flödar. Klumpen i magen är borta. Stenen i mitt hjärta faller. Det är som att sväva på moln. Som att vinna på Lotto. P har fått ny tid. Faktiskt fått tillbaks det liv han trodde var till ända. Som vi trodde var påväg mot slutstationen.
Och en sten har fallit. Jag är tacksam. Lycklig. P får vara med oss än ett tag. Barnens älskade morfar ska inte få ätas av monstret. M och P planerar redan för nästa resa söderut. Lycka.
Så pratar vi med P på kvällen. Han har spelat golf. Så gott som ingen värk i magen. Är det hjärnspökena som levt rövarn i magen? Som förstärkt en känsla? Som spelat P, och oss andra, ett förskräckligt spratt? Är det oron som skapat smärtan? Nej, något är det förstås, men det är inte Cancern. Och vad finns väl som kan vara värre?? Gastroskopi planeras in, men som sagt - det finns väl inget som kan vara värre??
.
