Ett stenkast från Fyndet

Vad hinner man inte på 3 år? Vad har du gjort de 3 senaste åren? Vad gjorde du för 3 år sedan? Minns du?

Jag minns. Och kommer aldrig att glömma. Glömma det enorma svek som uppdagades mitt framför ögonen på mig. Exakt nu, för 3 år sedan. Den totala kallduschen.

Jag ska inte skriva så mycket om det. Här går det att läsa några rader om hur det var för ett år sedan. Och efter första året.

Jag tycker jag har kommit långt sedan avgrunden öppnade sig. Jag mår för det mesta bra. Jag ältar inte. Jag tänker inte ofta på "oss". Jag ser framåt. Framåt förnärvarande är ju bara barnen och jag, men någonstans tänker jag på ett nytt "vi". Fast det finns inget konkret där. Och jag jobbar inte speciellt hårt för att komma dit heller. Än.


Han och jag. Vi har en bra, för det mesta, kommunikation kring barnen. Vi hjälper varandra på "fel vecka". Vi tar viktiga beslut kring barnen gemensamt. I samförstånd. Han kanske inte alltid har förståelse för det som, inte så positivt, ibland händer hos mig med barnen - för det händer inte där - men där har jag kört huvudet i väggen och vet inte hur det går att komma vidare.

2 år. 24 månader. 105 veckor (jo, det var 53 under 2009).
730 dagar. 17520 timmar. Exakt. Det här inlägget är tom schemalagt
att visas då. Exakt 2 år efter.

Så långt borta, och ändå så nära. Blundar jag är jag tillbaks vid köksbordet
kl 21.30 den 2 maj 2009, och ser det jag aldrig trodde jag skulle behöva se.
En korrespondence inte avsedd för mina ögon. Fast ändå lämnad där så jag
skulle upptäcka, tror jag.

Jag vet inte om han trodde jag skulle slänga ut honom på stört. Jag tror inte
det, med tanke på hur ovillig han var att ens tänka tanken att flytta initialt.
Men det var bekvämt att låta mig upptäcka, i stället för att vara en man och
själv ta upp hur det lågt till.

Eller än hellre, ta upp till diskussion att han upplevde, OM så var fallet, att
han såg sprickor i vår relation som jag uppenbarligen inte såg, i god tid. Det
var inte perfekt (vilket äktenskap är det??) - våren hade varit jobbig med en
ny bebis, två trotsiga killar, han utan uppdrag på jobbet - men jag trodde vi
hade ett hyfsat fundament som skulle stå pall att det var lite blåsigt högre upp.

Så fel jag hade. Så många gånger jag backat bandet och försökt se. Se från
hans sida av saken. Se med utomstående ögon. Rannsaka mig själv. Jag är
på intet sett felfri. Eller utan skuld. "Det är aldrig ens fel att två träter" . Men
vi bråkade inte i någon större utsträckning. Aldrig om barnens uppfostran.
Mycket sällan om pengar (och då var det inte fråga om bråk, mer en mindre
meningsskillnad). Ansvarsfördelningen - det var den som var källa till de kon-
flikter som uppstod. Med 3 barn vill man inte ha ett 4e. Och så klart, han hade
redan en mamma och ville inte ha en morsa till...

Ibland när jag räknar efter hur lång tid det har gått, tänker jag på vad vi hade
hunnit med under vår första lika långa tid. Under våra första två år hade vi
förlovat oss, renoverat hans lgh, blivit sambos, fått A och låg precis i slut-
spurten för att gifta oss. Som sagt, time flies, vare sig man har det roligt eller
inte.

Tankarna snurrar och jag kan inte riktigt knyta ihop det här inlägget.

En annan dag.



.

"Tingsrätten dömer enligt 5 kap. 1 § äktenskapsbalken till äktenskapsskillnad
mellan xxx och yyy."


"DOMSKÄL
Det finns förutsättningar för att meddela dom på äktenskapsskillnad"



8 år och 5 månader efter en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Dock kan man
ju säga att det hela enbart varit en papperskonstruktion under de senaste 1 åren,
9 månaderna och 22 dagarna, även om hoppet levde kvar ett tag efter hans dom.

Hur det känns? F-n vet. Det är ju ännu en, om en ej den sista, milstolpen som skulle
avverkas. Bara bodelningen kvar nu, sen är det definitivt. Eller ja, helt "definitiv"
blir ju inte en skilsmässa när det finns barn med i bilden, särskilt inte barn som
fortfarande bor hemma.

Vi träffades efter att posten kom idag (eller ja, jag visste inte om att den kommit,
men jag hämtade ena sonen hos honom, och han borde ju fått sin post), men han
nämnde inte brevet med ett ord. Inte under hela hösten har han heller fört på tal
att det börjar närma sig att vi de facto får lämna in det slutliga pappret, så när det
väl var dax fixade jag det själv.


Har du fått något spännande med posten idag?

Om två månader står jag i givakt utanför Attunda Tingsrätt. Kl. 08.30
Med papprena i högsta hugg. Då är det slut. Finito. Avklart.

Det "blev ju inte av" i juni.

Den här gången är det ingen risk att något "inte blir av".

Tror det blir läge för lite skumpa på kvällen.


.

Jag är inte ensam. Det blir jag smärtsamt påmind om när någon i en kommentar berättar att de hittat min blogg och läst, och kanske funnit stöd och mod, efter att de själva blivit lämnade.

Jag får mail ibland från någon av er där ute som undrar hur man överlever. Hur jag kan vara så stark. Någon som inte kommit lika långt som jag. Då undrar jag hur långt jag kommit egentligen? Och hur stark jag är.

Utåt sett är jag nog stark. Men i min tysthet undrar jag vad det var jag gjorde som var så enormt fel. Så fel att det inte ens var värt att ta upp. Som gjorde att han teg, enligt honom själv, i flera månader. Teg och led och inte pratade utan levde som vanligt. Som lät mig tro att allt var som vanligt. Som i handling och ord lät vardagen vara vardag. Och som tillslut agerade på ett sätt som tvingar mig att för resten av livet bara få hälften av mina barn.

När jag tänker på vad mina barn utsätts för, då är jag inte stark. Han sa vid flera tillfällen att barnen får det bättre när vi separerar. Bättre? Vad var inte bra för barnen? Vad gjorde vi vuxna som inte var bra? Vad gjorde jag? Vad kunde jag gjort annorlunda?

Jag tror att den som är lämnad, allra helst om det är kvinnan/mamman som är den lämnade, är fylld av kval. Man skuldbelägger sig själv till en sån grad att det blir ofattbart. Man är fylld av frågor om vad som kunde gjorts annorlunda. Varför man inte såg vad som skulle komma. Man letar fel på sig själv. Om och om igen. Det dåliga samvete finns där ständigt. Och inte blir det bättre när 7-åringen frågar, ett par gånger i veckan, varför vi skiljdes. Varför pappa ville skiljas (sonens ord, vi har inte lagt ansvaret för skilsmässan på någon av oss). När alla dessa frågor snurrar är man inte stark. Jag lovar. Man är så svag, vek, under isen och inte alls stark.

I vardagen måste man vara stark. För att få saker att funka. Utåt är man stark. På jobbet. När man hämtar och lämnar på dagis och i skolan. På fotbollscupen. På föräldramötet. På ICA när man möter grannarna. Vid överlämning till pappan.

Men när barnen sover, väskorna är packade för morgondagen, allt plock är plockat, diskmaskinen tömd och fylld igen, tvätten hängd och tystnaden blir påtaglig. När det plötsligt blir utrymme för tankar. Då är man inte stark. Åtminstone är det då som man kan låta skalet falla. Helt naken i sina tankar står man där. Svag och blottad. Det händer inte varje kväll. Det går tack och lov längre och längre mellan gångerna. Men det händer. Och då är man inte stark.


.

Jag tror ett solvarv har passerat. Jag tror jag genomgår den sista "första gången" idag. Jag hoppas det. Det tar på krafterna att göra saker första gången efter en separation. Alla årsdagar.

Idag är det årsdagen av hans flytt. Hans flytt från vårt hus. E och jag var egentligen hemma den dagen. Fast vi drog. Jag kunde inte förmå mig se honom ta sina saker från vårt hus, till sitt hus. Jag kikade i min blogg från september förra året för att se om jag skrev något om flytten, men september över lag är fattig på inlägg. Likaså augusti.

Jag var nästan så långt under isen man kunde komma den 4 september, så jag orkade inte skriva. Inte ens en dagboksanteckning har jag sparad. Men jag kan nästan med idiotisk exakthet återge både dagen innan, dagen F som i flytt, kvällen F och dagen efter. Tårar och en inre röst som sa Varför? Om och om igen.

Jag har fortfarande inte svaret på det primära varför. Varför, som i Varför släppte du inte in mig i dina tankar och funderingar om oss när de började gro en undran?. Jag kommer aldrig att få ett svar. Han har nog inget svar. Varken för sig själv eller för någon annan.

Men idag är jag stark. Jag har bestämt mig för att vara stark. Jag har bestämt mig för att ta med mig det positiva från vårt liv ihop (i allra, allra, allra första rummet där kommer förstås mina älskade barn), och lägga resten bakom.


När känner du dig stark?


.

När bomben briserade, eller ett par veckor senare, så fick jag höra att så snart alla "årsdagar" är avverkade, så blir det lättare.

För mig finns det 2 omgångar årsdagar, varav några går omlott, men de flesta, som tur är, enbart sker/skedde en gång.

Den ena sortens årsdag är baserad på kvällen då allt uppdagades. 2 maj. Den andra hör ihop med hans flytt. Då det till slut kändes definitivt. Fram till flytten närde jag någon slags hopp om att ett mirakel skulle ske. Det gjorde det inte. 4 september flyttade han.

Så vissa årsdagar har jag varit tvungen att genomleva 2 gånger. T.ex. årsdagen av när vi träffades. Eller snarare, dagen vi räknare som att vi "blev ihop". 13 juli (ja, för kalenderbitaren blir det uppenbart att det är exakt 1,5 år senare som A föds). Hs födelsedag, som ju är idag. Värst av dem alla är vår bröllopsdag. Den hade jag önskat att den bara uppdagat sig en gång under det här "första året". Men det gör den inte. Den kommer i repris nu. I morgon. 24 augusti 2002 gifte vi oss. Det var en underbar dag full av kärlek och löften om en framtid tillsammans.

För 8 år sedan ikväll bodde han hos sina föräldrar, och min syster bodde hos mig/oss. Vi följde någon gammal tradition om att brudgummen inte ska se bruden sista kvällen. Verkar dock bara varit någon skröna utan innehåll.

Nu är dock snart hela "första året" i version 2 avklarad. Ska bli skönt.


Vad finns det för händelser i ditt liv som går i repris??


.

Ligger det någon symbolik i det hela, att jag dagen efter, på första dagen av "år 2", ser honom med en annan kvinna?

Det är dags att lägga allt bakom mig. Det har jag vetat länge, men nu blev det väldigt tydligt.


.

Dagen D är här. Den första cirkeln är sluten - den när det gått ett år. Det är svårt att förstå att ett helt år har passerat. I början fanns det inte på världskartan att jag kunde se någon ljusning alls. Men som man säger, hur klichéaktigt det än låter, så läker tiden såren.

Inte alla sår. Inte helt. Det är som med en sårskorpa man pillar bort. Såret vätskar lite igen, sårskorpan blir mindre, man pillar lite, än en mindre skorpa, och till slut är det bara ett ärr kvar. Ett ärr som påminner, kanske besvärar lite emellanåt, liksom kliar, men såret öppnar sig inte igen. Jag är inte där än. Men sårskorpan blir mindre.

Just idag kliar det dock så in i h-e. Det river och sliter. Jag spelar upp lördag kväll 2 maj 2009 i huvudet. Om och om. Som en jävla skiva som hakat upp sig. Jag återlever våren -09. Letar tecken. Söker svar. Svar som inte finns. Som inte ges. Undrar. Tänker "om".


.