"Du är så stark"
Jag är inte ensam. Det blir jag smärtsamt påmind om när någon i en kommentar berättar att de hittat min blogg och läst, och kanske funnit stöd och mod, efter att de själva blivit lämnade.
Jag får mail ibland från någon av er där ute som undrar hur man överlever. Hur jag kan vara så stark. Någon som inte kommit lika långt som jag. Då undrar jag hur långt jag kommit egentligen? Och hur stark jag är.
Utåt sett är jag nog stark. Men i min tysthet undrar jag vad det var jag gjorde som var så enormt fel. Så fel att det inte ens var värt att ta upp. Som gjorde att han teg, enligt honom själv, i flera månader. Teg och led och inte pratade utan levde som vanligt. Som lät mig tro att allt var som vanligt. Som i handling och ord lät vardagen vara vardag. Och som tillslut agerade på ett sätt som tvingar mig att för resten av livet bara få hälften av mina barn.
När jag tänker på vad mina barn utsätts för, då är jag inte stark. Han sa vid flera tillfällen att barnen får det bättre när vi separerar. Bättre? Vad var inte bra för barnen? Vad gjorde vi vuxna som inte var bra? Vad gjorde jag? Vad kunde jag gjort annorlunda?
Jag tror att den som är lämnad, allra helst om det är kvinnan/mamman som är den lämnade, är fylld av kval. Man skuldbelägger sig själv till en sån grad att det blir ofattbart. Man är fylld av frågor om vad som kunde gjorts annorlunda. Varför man inte såg vad som skulle komma. Man letar fel på sig själv. Om och om igen. Det dåliga samvete finns där ständigt. Och inte blir det bättre när 7-åringen frågar, ett par gånger i veckan, varför vi skiljdes. Varför pappa ville skiljas (sonens ord, vi har inte lagt ansvaret för skilsmässan på någon av oss). När alla dessa frågor snurrar är man inte stark. Jag lovar. Man är så svag, vek, under isen och inte alls stark.
I vardagen måste man vara stark. För att få saker att funka. Utåt är man stark. På jobbet. När man hämtar och lämnar på dagis och i skolan. På fotbollscupen. På föräldramötet. På ICA när man möter grannarna. Vid överlämning till pappan.
Men när barnen sover, väskorna är packade för morgondagen, allt plock är plockat, diskmaskinen tömd och fylld igen, tvätten hängd och tystnaden blir påtaglig. När det plötsligt blir utrymme för tankar. Då är man inte stark. Åtminstone är det då som man kan låta skalet falla. Helt naken i sina tankar står man där. Svag och blottad. Det händer inte varje kväll. Det går tack och lov längre och längre mellan gångerna. Men det händer. Och då är man inte stark.
.
