Ett stenkast från Fyndet

Vaknade tidigt, eller snarare bestämde mig för att till slut gå upp tidigt
eftersom natten som gick inte gav i närheten av nog med påfyllning på
sömnkontot, utan tankar snurrade och höll mig vaken större delen av
de mörka timmarna.

Hämtade barnen hos deras pappa och så gav vi oss iväg sydväst i regnet.
Ett stilla fint regn, nästan som när man sprutar med en blomspruta. Det
liksom bara flyger lite i luften. Provianteringsstopp. Russin och kex att
ta med när allt det stora blir för stort, och uppmärksamheten tryter.

Älskade A, så många som kommit för att ta farväl. Extrastolarna räckte
knappt till i lilla kyrkan. Vi måste varit runt 150, minst, som kommit för
att säga adjö till dig och stödja L och fina barnen i denna sorgens stund.

Officerande präst har vi träffat förut. Tyvärr, får jag väl tillägga eftersom
det varken var vid dop eller bröllop, som han själv sa, utan en tidigare
begravning. Men vilken präst. Som att vi alla kände honom. Som att han
känt A hela hennes liv. Talade så fint, så ärligt, så riktigt om A.

Om hennes enorma hjärta. Speciellt för de runt oss som inte riktigt passar
mallen. Om hennes passion för dans. Hennes öppna hus. Kärlek till L,
barnen och alla runt om.

När alla ord var sagda, när orgeln spelat Stand by me, när solisten sjungit,
när det var dax att ta farväl vid kistan, då bröt solens strålar igenom de
grå molnen, och ett ljus spred sig i kyrkorummet.

Älskade A, så saknad. Vi ses igen. En annan dag.



.