Svenska hjältar
Jag brukar inte vara så intresserad av olika galor på TV - jag har ett par stående bidragsöverföringar och ett fadderbarn och känner mig relativt nöjd med det.
Men idag fastnade jag helt framför Svenska Hjältar. Allas insatser är enormt beundransvärda, men förutom tjejerna bakom Ung Cancer och pappa Dallas är ju insatserna av engångskaraktär, vilket absolut inte ska förringas.
Men pappa Dallas. I 40 år har han guidat killar o tjejer på sniskan in i det vanliga livet. Det där livet de flesta av oss tar för givet. Och ibland svär över. Svenssonlivet.
Och tjejerna, varav den ena själv cancerpatient, som nu dagligen gör en stor skillnad för unga med cancer. En delvis bortglömd grupp patienter. Unga vuxna påväg ut i livet. De flesta utflugna och förutom vingliga ben i vuxenlivet ska de hantera cancer.
Men utan vardagshjältar som Lisbeth, en dam i pensionsålder som helt utan hjälp avstyrde ett bråk på spårvagnen som kunnat få dödlig utgång eller "Björnligan" som drog sin kompis ur björnens käftar på fjället - var skulle vi vara då?
Tänk om fler 9-åringar var lika driftiga som tjejen bakom Bullhjälpen! På eget initiativ, och med hjälp av brorsan, har hon satt en enorm bulldeg i gungning. "Vi köper billigt och säljer relativt dyrt", och 200.000 har hon dragit in till Radiohjälpen. Vilken tjej!
Slutligen Emma som blev så gott som ihjälslagen av en fd pojkvän och nu har kämpat sig tillbaks till livet. "Lämna era misshandlande pojkvänner och män. De kommer inte att ändra sig".
Vilka förebilder! Barnen var mest imponerade över Björnligan, och mycket arga på alla på spårvagnen som bara tittade på. Lärde ni er något undrade jag. "Man måste våga kämpa" var Hs spontana svar.
Det tar på krafterna att se så starka människor, så kort efter programslut var soffan ockuperad.
.
