Minnesminor
Någongång i våras fick jag ordet Minnesmina i en kommentar. Det är, som den kloke nog förstår, benämningen på ett minne som får en på fall. När jag packade ihop vårt fd gemensamma boende inför flytten till mitt nya boende dök det upp minnesminor på löpande band. Jag kunde fastna i källaren i timmar, och inte komma längre än att gå igenom en endaste kartong. Ändå är det ju så att vart efter tiden går, och den mentala distansen till allt ökar, så blir det oxå längre mellan minorna.
Men så häromdagen var det close encounter med ett minne, eller fler, som fick såren att rivas upp. Vi döpte E. Samma präst som döpt våra andra barn, samma präst som vigde oss. Samma gäster, minus fyra, plus två som vid de tidigare dopen.
Jag klarade mig från att bryta ihop. Jag tror jag lyckades hålla minen tillräckligt för att inte avslöja för mycket. Men det kostade på. De som kunde från hans familj var här. Min familj var här. Bästa vännerna. Det var nästan "som vanligt". Fast inte alls förstås.
Drabbas du av minnesminor, och vad gör du då för att hantera dem?
.
