Varför dessa lögner?
Det finns en person i min närhet som i vissa situationer
har enormt svårt att hålla sig till sanningen.
Ibland är det så fånigt så det finns inte. Jag ställer en
fråga. Svaret är antingen "ja" eller "nej". Båda svaren
är, efter omständigheterna, ok. Jag behöver bara veta.
Inget mer än så.
Istället för att svara ett enkelt "nej", utan förklaring,
vilket faktiskt inte krävs, så kommer ett "nej, jag det
går inte, jag ska xyz". Man behöver inte ha något större
IQ för att genomskåda att ursäkten inte är sann. Ändå
serveras man den. Helt i onödan. Det enda som händer
är att jag börjar fundera på hur många gånger tidigare
jag blivit blåst av dåliga lögner. I situationer där jag helt
klart hade acceptera ett icke-positivt svar, utan att be
om förklaring.
Dessutom tror jag att personen förstår att jag inte tror
på ursäkterna. Vilket får mig ännu mer konfunderad.
Ger det någonslags tillfredställelse att medvetet ljuga
mig rätt upp i ansiktet? Känsla av makt? Fan vet. Vid
det här laget blir jag inte förvånad längre. Mest beklämd.
För lögnerna drabbar inte mig. De drabbar ett par andra
i min omgivning. Några små individer som inte har nått
samma insikt som äldre personer gör med tiden. Som
tror gott om alla. Att det är sanningar som sägs.
Det gör mig ont.
.
