Ett glas vin i hans kök

Publicerad 2010-08-20 22:43:17 i Ny framtid - blandat,

Skulle till min syster. Hon bor ett par 100 meter bortanför barnens pappa. Så jag tog med As cykel för lite fix. Ringer innan. Är det ok att jag kommer? Jo då, kom du med As cykel. Han är ute och leker, men lämna cykeln här.

Kommer fram till hans hus. Dörren är öppen. Kliver in parallellt med att jag knackar försynt. Kom in hörs en kvinnoröst. Den nya. Jag kliver in. Mamma är här" - en än gång den nya. E kommer springande. Tjuter. Av glädje. Kastar sig i min famn. Vi kramas. H kommer. Ska du äta med oss? Nej, ska bara prata lite med pappa.... H tittar under lugg och försvinner iväg.

"Vill du ha något? Kaffe? Ett glas vin?"

Jag vet inte varifrån svaret kommer, men jag säger ja tack till ett glas vitt vin. Jag tackar ja till ett glas vin. Från hans nya. "Sätt dig". Ett kommando, eller ett försök till konversation? Men jag sätter mig. E i hennes famn. Jag vet inte om jag ska skatta mig lycklig över att han trättat någon som barnen tycker om, eller om jag ska gråta av samma anledning. Men jag sitter ner.

Hon berättar episoder från när han och barnen var på hennes sommarställe i juli. Händelser som han inte delgivit mig. T.ex. när de amerikanska turisterna ville fota E för att hon är så söt. När de åt glass i Nynäshamn. MItt hjärta skriker. Skriker fula ord i tysthet. Inte till henne. Hon vill väl. Men till omständigheterna. Hur kan det bli att jag sitter och pratar om MINA barn med HENNE i HANS kök???

Kan någon hjälpa mig att förstå?

-

Kommentarer

Postat av: Lillasyster

Publicerad 2010-08-20 23:17:42

Det är inget någon kan hjälpa dig att förstå, de är nog ingen idé att ens försöka förstå, det är bara status att "gilla" läget.

Livet är nog ibland för absurt för att ens förstå!

Postat av: Hanna

Publicerad 2010-08-20 23:21:57

Nej, jag kan verkligen inte förstå. Jag kan inte förstå hur du kan vara så stark att du faktiskt klarar av att sitta kvar och lyssna! Jag hade förmodligen brutit ihop fullständigt och sprungit därifrån med mitt barn i famnen.

Du är fantastisk, Ylva! Jag beundrar dig för att du verkligen försöker göra det bästa av situationen, det bästa för barnen. Otroligt starkt.

Stor kram till dig!

Postat av: Linfors

Publicerad 2010-08-21 10:01:07

Herregud vad du är stark! Att du klarar av det är otroligt starkt gjort! Jag beundrar dig verkligen. Jag ska ha dig som förebild. Du gör det bästa för dina barn. Inget du gör kan tyvärr ändra situationen, men försök fokusera på att det är bra att barnen gillar henne. Den omvända situationen skulle vara ännu jobbigare. Du vinner i längden på att ha en god relation med henne. Jag förstår, mer än jag önskar, hur jobbigt o hur ont det måste göra. Men det här livet blir BRA, jag lovar. Kram kram

Postat av: Kiki

Publicerad 2010-08-21 10:03:10

Du är fantastiskt modig!!

Stor kram!

Postat av: Stina

Publicerad 2010-08-21 11:08:35

Nej.. hur ska man kunna förstå det?!?!

Igår var det en "lära-känna-grej" med mina barn och X och hans nya. Dvs de skulle få lära känna henne. Middag, bowling.. De släppte av dem här sedan. Jag frågade om de hade haft roligt, och stängde sedan av. Klarar inte av att höra eg. Vill inte. Efter "ja, hon var trevlig" så sa det stopp. Bättre att inte tänka på just det, för jag kan faktiskt inte göra något åt det.

Och att glädjas åt att din nyas funkar bra med barnen, tja, hur mycket människa kan man vara egentligen?! Hur mycket kan man ta? Visst, det är bra men att du ska glädjas åt det? Kanske sedan, kanske om några år.. men nu? Det är helt ok att inte göra det!

Kram!

Postat av: Jag och mina små

Publicerad 2010-08-21 15:35:51

Shit vad tufft det måste ha varit för dig.

Sen tänker jag att det var bra. Bra att hon bjuder in, där hon inte gömmer sig bakom honom, att hon står för sig själv. På något sätt tror jag att i det långa loppet, när vattnet runnit ett tag under broarna, är det så sunt att kunna sitta i den andres kök, dricka ett glas vin, konversera med exet och den nya. Så sunt för barnen. Så sunt för dig.

Men som sagt, det är inte lätt i början, när allt gör ont, ont, ont. Du var mycket modig som stannade kvar. Och som orkade.

Kramar

Linda

Postat av: Sofia

Publicerad 2010-08-21 16:20:02

Åh, fantastiskt stark gjort! Beundrar dig verkligen.

Postat av: Anguin

Publicerad 2010-08-23 08:08:45

Som Linfors skriver. Du gör det bästa. Sätter barnen i främsta rummet. Jag önskar (men tror inte) att jag kommer att klara det som du.

Postat av: malve

Publicerad 2010-08-25 17:07:16

Oao!!!! Fantastiskt gjort av dej!! Hur blev det när du gick därifrån? SLäppte du fram alla känslor då?

Hmmm...känns ändå bra att den nya och barnen tycker om varandra och att hon vill lära känna dej och det verkar ju faktiskt som att hon ser och respekterar dej som barnens mamma eftersom hon berättar om deras sommar tillsammans. Himla fint, tycker jag.

Fast jag förstår att det måste kännas hemskt!

Postat av: Ett stenkast från Fyndet

Publicerad 2010-08-27 08:15:57

Det får bli en kollektiv återkoppling till er alla - kanske uppföljt med ett eget inlägg?!

Stark? Jag vet inte. Det var nästan som att det inte var jag som tackade Ja till vinet. Som att det var någon annan som satt i hans kök, och jag tittade på.

Och ja, påväg till min syster grät jag. Tysta tårar. För det gör ont. Fortfarande.

Postat av: Stina

Publicerad 2010-08-27 09:27:26

Jag förstår att det gör ont fortfarande. Synen av er två i köket, hon berättandes om sommaren, kommer säkert att finnas med hos dig länge, länge. Jag förstår precis känslan av att det inte var du utan någon annan som satt där. En utomkroppslig känsla.

Kram

Postat av: MonasUniversum

Publicerad 2010-09-04 19:10:25

Vet du. Jag var ju den som lämnade och efter några månader så blev exmaken tillsammans med en arbetskamrat, som varit kär i honom i många år. Inga problem. Men, när tonåringen, då 6 år, började komma hem med olika frisyrer varje vecka, eller när jag insåg att "min sittplats" vid matbordet hos f d svärföräldrarna nu efter 12 år var upptagen av nån annan, DÅ bröt jag ihop. Och ändå var det jag som lämnade Ylva. Jag höll på att kräkas när jag förstod hur mycket dottern kom att gilla den här nya tjejen.

Det visade sig senare att den nya var den ende av alla i dotterns närhet, inklusive hennes far och hans föräldrar, som inte snackade skit om mig. Hon var den ende som var reko. Dottern och hon blev mycket tajta. Och jag blev svartsjuk. Till en början. Tills jag insåg att INGEN kan ta min plats som mamma. Då vaknade jag.

Några år senare dog den nya i cancer, och dotterns liv rasade samman fullkomligt. Och det tog henne 4 år att ta sig ur det helvetet, men det är en annan historia.

Kommentera inlägget här

Ett stenkast från Fyndet

- inte långt från Mitt i Fågelsången