Ett stenkast från Fyndet

Hittade denna nyårsummering hos -ME-, och jag kopierar rakt av. Frågorna alltså :) Jag har faktiskt förberett några inlägg om bokslut för 2009 mer i löptext, men kunde inte motstå att svara på denna oxå. Välkommen att knycka vidare. Kul om du i såfall lägger en kommentar om att du gjort det, så jag kan gå in och läsa dina svar!

Vad gjorde du 2009 som du aldrig gjort förut?
Gick igenom en skilsmässa… Tog ett par mycket stora beslut.

 

Håller du dina nyårslöften och ska du ge ett för 2010?
Nja, det har varit si och så med det. Men löftet för 2010 ska jag hålla!!!

 

Fick någon i din närhet barn?
En fb- och bloggvän, tillika fd granne, men ingen i min omedelbara närhet.

 

Dog någon i din närhet?
Nej, tack och lov.

 

Vilka länder besökte du?
Frankrike, när E och jag besökte mina föräldrar. På programmet för 2010 står Frankrike igen, och så Skottland. Åtminstone.

 

Vad skulle du vilja ha 2010 som du saknade 2009?
Sinnesro (den saknades typ från maj…)

 

Vilket datum kommer du att minnas från 2009?
2 maj. Lär jag aldrig glömma. Likaså 15 maj, 13 juli och 3 september.

Och så ett positivt datum - 21 november.

 

Vad var det största du åstadkom?
Att jag tog mig igenom denna kris i livet med förnuftet i behåll.

 

Vad var ditt största misslyckande?
Att en hel vår passerade utan att jag förstod vad som höll på att hända.

 

Vems beteende förtjänade att firas?
Mina nära vänner C och U, som inte ryggade tillbaks för allt jag vältrade över dem. Vet inte vad jag skulle gjort utan dem.

 

Vems beteende gjorde dig ledsen eller arg?
Pass, tar jag i annat forum.

 

Var tog det mesta av dina pengar vägen?
Hur mycket pengar har man på fp.. Vägen tog de, helt klart. Vart är frågan.

 

Vad gjorde dig jätte-, jätte-, jätteexhalterad?
Har nog inget sådant moment under 2009, tror jag. Har inte känt mig så värst exhalterad under året, får jag väl tillstå. Lite mer mot slutet, möjligtvis :)

 

Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2009?
Har nog ingen som direkt kommer att få mig att tänka på 2009. Jo, skulle vara Over the rainbow i Israel Kamakawiwo’Oles tappning från Meet Joe Black. Den gick varm i maj och juni.

 

Bästa filmer 2009?
Har inte sett så många filmer, men ettan i Millenium-trilogin gillade jag, och räknar med att se 2:an och 3:an inom kort.

 

Vad önskar du att du hade gjort mer av?
Tänk. Lyssnat. Förstått. Sett framåt. Men det tog sig på slutet.

 

Vad önskar du att du hade gjort mindre av?
Ältat. Fastnat i det gamla.

 

Favorit-TV-program?
ER. DH. Lite enkelspårig är jag, men så får det bli. Det är inte mycket annat jag ser på tv, så något kul ska man väl ha.

 

Vilken var den bästa boken du läste?
Bästa vet jag inte, men några som fått mig att tänka är Familjens projektledare säger upp sig (Gunilla Bergsten) och Skilsmässa Om barn och föräldrar (Kristina Hofsten & Malin Alfvén)

 

Vad gjorde du på din födelsedag?
Minns inte direkt, mer än att jag blev firad av man och barn på morgonen, och att mannen och jag var ute och åt på Edsbackas Bakficka/Bistro ihop med E.

 

Hur skulle du beskriva din stil 2009?
Först jeans och amningströja. Sedan jeans och tenniströja. Aptrist.

 

Hur höll du dig ifrån att bli galen?
Det vet jag inte. Var nog precis på gränsen där ett tag.

 

Vem saknar du?
Pass

 

Vem var den bästa nya personen du träffade?
Vet inte om jag ska vara så öppen här på bloggen, men om h*n läser så förstår h*n vem det rör sig om. Och så Anna då, min psykolog. Mycket insikt i mina besök hos henne.

 

Lärde du dig något nytt under 2009?
O ja. Mer än jag kanske velat, men med facit i hand har det varit en sjuhelvetes resa som givit mycket ny insikt om det mesta, känns det som.

 

Vad vill du lära dig under 2010?
Vad jag vill lära mig? Att få flyt i dagarna som förälder med barn på halvtid.

Ta jägarexamen. Komma till insikt.

 

.

Jag har som jag skrivit om tidigare hittat en gammal bok som jag fått ögonen för igen. Det började med att jag dök på den relativt oplanerat, men jag tänkte jag skulle kika i den i alla fall. Den har fått vara framme sedan dess. Tittar i den mer eller mindre dagligen. Ibland lite mer ytligt, men vid några tillfällen har jag kunnat dyka djupare och fokusera lite mer än i övrigt. Den är inte helt lättillgänglig, men den växer varefter jag kan ägna tid åt den.

Minns den som sagt ganska väl sedan sist - men den visar även sidor och egenskaper som är nya för mig. Så gott som allt är roligt, intressant, och värt att fördjupa sig i. Allt som kommer fram är inte helt lätt att tolka, men jag hoppas det ger sig med tiden. Ibland får man försöka läsa mellan raderna, ibland är det som står så självklart, och vissa delar får jag nog läsa igen för att riktigt förstå. Det verkar som att det kommit fler delar av serien sedan den släpptes - spännande!

Nu får jag dock pausa från den ett tag; julen står för dörren, och då är det inte fokus på böcker. Helt kan jag nog inte slita mig; någon liten sida hinns nog med även om det är barn och familj som får ta tid under veckan som kommer.


.

Denna dikt har jag hört förut, och blev idag påmind om den av min vän A. Kan inte låta bli att delge er. Den har förstås absolut INGEN koppling till mig närstående personer...


Bosse sex år

Bosse är sex, skall man vara ärlig,
Är han just nu helt rysligt besvärlig.

Och mamma hon undrar; vad är det som hänt?
Han är så besynnerligt inkonsekvent

Han var så ordentlig förra året,
Vek ihop sina kläder, kammade håret.

Nu är han fumlig, glömsk och slarvig.
Längta till skolan för ”lekis är larvig”.

Ena dan är han glad och yster,
Andra dan bara tvär och dyster.

Ena dan länsar han faten,
För att dagen därpå bara peta i maten.

Och plötsligt är alla kläder för korta.
Han har blivit så lång. Babyhullet är borta.

Men ibland mellan honom och mig helt privat,
Blir han åter en kelig krabat.

Han är sällskaplig, pratsjuk, leker med ord
Han frågar om allt mellan himmel och jord.

Han trivs med att måla, rita och snida
Och dansa, hoppa, cykla och skida.

Att få leva ut överskottsenergin
Är en sexårings bästa lekterapi.

Mellan småbarn och skolbarn är sex år en sänka,
En sorts lillpubertet kan man nästan tänka.


.

H och jag har varit ovänner idag. Till den grad att han ville sova hos sin pappa. Det fick han. Men det känns i magen. Rejält. Han är ju faktiskt bara 6 år. Full med energi och bångstyriga tankar, och säkert viss förvirring av vår situation. Han tänder på alla cylindrar när något bär honom emot. Nu för tiden kan jag i de flesta fall hålla mig lugn när detta händer, men idag var det en serie av omständigheter som gjorde att jag fräste tillbaks. Med besked. Det slutade inget vidare. Gråt. Både han och jag. Känns fruktansvärt. Innan han gick försonades vi i alla fall lite. Låååång kram. Lite tröstande blev det sedan när jag hittade följande dikt av Harriet Jancke


Sexårslandet

Sexårslandet är gränsernas land
där skratt och gråt ligger nära,
och ilskan är en hemsk krokodil
som sitter på axeln och skriker.

Där tandlös är väntan på nästa tand
men också hopp om flera att lossna.

Så skickligt med kroppen
kliva och klättra i stor balans
för att sedan, stillsamt, trilla av stolen.

Där stor i alla fall är liten
och liten måste vara stor
men störst det är alltid de vuxna.

Att veta så säkert med fotens stamp
fast osäkert fladdrar i magen,
och att kunna så pass
att jag ser att jag inte kan.

Där tanken lyfter i puffande moln
som hakas till storslagna mönster,
och talat är sagt med knorr och förstånd
- i mungipans krök lurar Bellman!

Där bokstäver lever ett eget liv
bakfram och lutande stora,
och stoltheten tindrar i ögonens djup
fast munnen talar om dåligt och fult
i självkritisk, bottenlös svindel.

Jo, 6-årslandet är gränsernas land
utstakat olikt och lika,
för 6-årsbarnet att prövande gränsöverskrida
i hopp, från sida till sida,
med stöd av bara en hand!


.

längta

verkligen åstunda något, ofta under en längre tid; verkligen se fram emot något (roligt)

 

sakna

känna sorg eller längtan (för något eller någon man tidigare hade)

 

(båda definitionerna kommer från Wiktionary)

Just nu känner jag en längtan efter en nygammal bekantskap, medan min saknad efter det som varit mer är som något fint jag vill spara undan. Jag kan stundtals känna saknad över det som var, men jag längtar inte efter det.


.

Norpat från min vän –ME- har jag gjort med denna!

 

Dagens

 

• inspiration: känner mig nog inspirerad bara för att jag är på så himla bra humör

• look: jeans och en tröja som jag är innerligt trött på. Måste shoppa lite tror jag bestämt

• inköp: ska ske om en liten stund, då det som behövs för lördagens glögg ska fixas

• arbete: 2,5 h hos kund, 2,5 h adm på kontoret

• musik: Nina Ramsby och Erik Hassle, inte samtidigt dock

• frustration: ingen alls!!!

• middag: ingen koll - är ensam ikväll eftersom barnen är hos sin pappa. Då blir det alltid lite si och så med middag. Inga rester finns i kylen heller.

• habegär: något som finns någon annan stans... Plus kaffepuckar till min nyinköpta Martello

• borde: inget vad jag kan tänka på - förutom att planera julklappsinköpen

• slut: lite ögongodis med ”snickarn”, och ett sent samtal...

Hur ser din Dagens ut?

.

Jag viill stuva undan helgen som gick i en liten låda som går att plocka fram när det känns jobbigt i vardagen.

Jag vill låta helgen som gick, oavsett vad den för med sig i det långa loppet, visa för mig att det finns lycka där ute.

Jag hade, som ni förstår, en lycklig helg.


Hade du en lycklig helg?



.

• att dansa lite till Norah Jones med E på fredagsförmiddagen. Båda fortfarande i pyjamas. Vi myser och njuter av en härlig stund. Hon är min ögonsten.

• killarna, mina kaxiga, mjuka, goa, envisa killar, som jag får se på måndag igen

• tända ljus, röda tulpaner på bordet, lite julstämning. En fin dag ute. En fin dag inne.

• lunch med goda vännen U och middag med lillasyster och hennes barn.

• alla omtänksamma vänner och familj, verkliga och här på nätet, som bryr sig och tänker på mig.

• något nytt ..

Hoppas ni alla får en fin helg med familj och vänner, kanske lite glögg, en julmarknad, julstök, och lycka!



.

 

Om jag ska vara kategorisk kan jag dela in mitt liv med barnens pappa i 3 delar. Jag skulle nog inte gjort den uppdelningen medan vi levde ihop, men nu såhär efteråt, när jag försöker se var jag står; vad jag saknar, då ser jag 3 tydliga roller.

 

Medföräldern

• Barnens pappa är en bra medförälder. Det var han innan separationen, det är han för det mesta efter separationen. Vad menar jag här? Jo, vi har i stort samma värderingar om hur vi vill fostra och guida våra barn genom livet. Vi har i mångt och mycket samma värderingar. Vi kanske inte alltid prioriterar lika, men i grund och botten vill vi ju våra barn det bästa. Jag saknar en back up när barnen spårar ur. Förut backade vi upp varandra när barnen blev "galna". Vi talade tillsammans om för barnen att det vi såg hända inte var ok. Vi kunde lösa av varandra om en av dem fick spel på en av oss. Så att den ”utsatte” kunde gå undan en stund och andas. Vi gjorde saker ihop. Vi var med och delade glädjen, och mindre glada stunder.

• Jag känner stor saknad efter O som närvarande medförälder. Vi pratar fortfarande med barnen med den andre föräldern i åtanke, och vi förstärker varandra när vi argumenterar för vuxensak, men det är inte detsamma som att göra det enade. Rent fysiskt. Under samma tak.

 

Vännen - vuxenkontakten

• Ibland blir jag galen av att bara prata med barnen och för mig själv. Jag saknar vuxenkontakten. Den vardagliga vuxenkontakten där man kan diskutera middagsvalet med samma självklarhet som man tillsammans ifrågasätter det nya taxeringsvärdet på huset och planerar semestern. Att sitta i soffan och tillsammans undra över hur folket i CSI Miami tänker. Att få lite ryggpill till Beck. Att under flera års renoveringar fundera fram och tillbaks över vitvaruval, färgkoder till hallen, och om klick-golv verkligen är ok. Det är möjligt att min olustkänsla är förstärkt fn eftersom jag är föräldraledig och inte möter alls så många vuxna till vardags som jag gör när jag jobbar (tack M för våra promenader med snack om högt och lågt, och tack lillasyster C och vän U för alla timmar ni tagit emot allt ältande!) – men jobbigt är det.

• Jag känner saknad efter O som vän. 9 år kan inte bara raderas.

 

Partnern – den man jag valde att leva med

• Sist men inte minst, men det man minst hänger ut på en blogg, är ju saknaden efter O som partner. Som äkta make. Jag ska inte fördjupa mig här. Det är kanske längtan efter det som inte blev som saknas. Inte nödvändigtvis just O.

• Det känns i alla fall underlig att 9 år fick ett så snabbt slut. Snabbt slut ur mitt perspektiv i alla fall.

Saknar du något i ditt liv?


-

till alla er som lämnade ett litet avtryck efter mitt inlägg Vem är du, vem är jag? Jag blev jätteglad att så många av er ville ge mig ett par rader om er själva. Många av er skrev ju oxå lite om vad min blogg betyder för er, och det gjorde mig verkligen jätteglad, mitt i all oreda.

Jag hoppas ni hänger kvar ett tag till :) Och som sagt, ni behöver inte lämna några djupa profana kommentare till mina inlägg, det räcker med ett litet Hej, och en signatur :)

Kram från alacs

Fredagsmys. Ett ord jag aldrig hört innan A var si sådär 3-4 år. Pizza. Chips. Mysa i soffan.

Pizza varvas med tacos. Ibland köpepizza, ibland hemgjord. Fuskgjord. Köper en rulle deg. Men den blir ganska bra. Hänger ju på vad man fyller den med. Som så mycket annat i livet hänger det på vad man fyller den/det med. Annars är det ju bara ett skal. Likformigt.

 

Chips eller jordnötsringar. De sistnämnda är inte så vanligt förekommande nu sedan barnens pappa flyttade. Jag tänker liksom inte på att barnen gillar dem oxå. Barnen äter knappt halva påsen. På lördag vid 23 avslutar jag påsen. Himla onödigt.

 

Mysa i soffan. Fast nu är myset i soffan borta. Nu är man utkonkurrerad av Nintendo DS. Killarna älskar sina små spel, och de stänger effektivt ute omvärlden när de får spela. Omvärlden inkluderar inte brorsan och J (kusinen). Ställer de en fråga är hörseln påslagen. Ställer mamma samma fråga är det som att snacka rakt ut i tomma intet. Zip zero nada. Inget svar. Inte ens på 4:e försöket. Förutom vissa ord då, som tydligen passerar filtret. Glass, godis, chips, cola. Några av orden som får tillträde till 7-åringens värld.

 

Ibland får jag mysa. A kan komma och vilja ha massage. Han har nog ärvt behovet av ryggpill och massage efter mig :) Då lägger han sig i mitt knä och blir liiiiiten igen. Det är mys. Har jag tur får jag lite ryggpill jag med.

 

Ibland får jag mysa på morgonkvisten. Det är när H kommer och kryper ner hos mig (och Ebba, som allt som oftast finns hos mig från 04 och framåt). Då ligger vi och pratar lite. Tåflirtar. Jag suger ut varenda sekund mys jag får. Snart är väl killarna tonåriga, finniga, kaxiga och vill inte alls mysa med sin mamma. Jag njuter när det bjuds.

 

Vad är mys för dig?

 

.

Vem jag är vet några av er. Sådär på riktigt alltså. När jag inte är alacs (med litet a faktiskt). För er som inte vet så där alldeles mycket om mig så finns det lite att förtälja här i bloggen:

På riktigt är jag inflyttad till storstan från Värmland, fast inte värmlänning. Det blir man inte förrän i 3:e generationen, och eftersom jag är född i Stockholm och har föräldrar som är inflyttade till Karlstad, så är jag lite halvt identitetslös :) Fast jag säger hem när jag åker till Karlstad. Det kommer jag nog alltid göra.

På riktigt har jag passerat 40, och har 3 små troll som håller mig på benen. 2 killar i tidiga skolåldern, och så Ebba som florerar här på bloggen emellanåt. När jag jobbar så är det som konsult med inriktning på ett specifikt affärssystems finans- och projektfuntioner. Är ekonom i botten, och för närvarande alldeles väldigt föräldraledig.

På mer riktigt än jag önskade går jag alldeles i detta nu igenom en skilsmässa. Men det var det väl ingen som hängt med senaste månaderna som missat kanske?

Bloggen började som ett sätt att dokumentera renoveringen av vårt hus, blandat med liiite inredning, foto och smått och gott. Renoveringen var väl i princip klar i våras, och så blåste förändringens vindar över verkligheten, och sedan efter sommaren har inriktningen blivit lite annorlunda. En ventil.  Snart är det dock förhoppningsvis dax för nya renoveringsbilder, eftersom jag är på husjakt.

Det var lite om mig det. Jag ser i statistiken på bloggen (ej att förväxla med räknaren på förstasidan) att det på senare tid har tillkommit många läsare. Men ni är inte så mycket för att kommentera :) Det är ok. När det inte är kommentarer i stil med "snyggt kakel", "fantastiskt förändring" och "var har du köpt burkarna" utan eventuellt lite mer djupgående reflektioner, så är det inte så lätt. Ni behöver inte börja kommentera mer. Det är inte det. Men det vore lite roligt om ni hade lust att lämna ett litet avtryck efter dagens inlägg. En rad eller så om vem du är som läser. Kanske med länk till din blogg, om du har en?!

Lämnar du en kommentar idag?


.

som brast än att aldrig spänna en båge.

Min goda vän C noterade något liknande detta i sin blogg idag, och då tänkte jag att det är ju väldigt sant. Sedan undrade jag vem som egentligen sagt detta, och en vända till Google visar att både Erik Gustaf Geijer och Verner von Heidenstam står som upphovsmän. Wikipedia håller dock för troligt att det är den senare.

Men för att knyta an till rubriken igen, och inte tappa tråden mot trovärdighet på nätet, så tror jag att vi rent allmänt är fega. Man vet vad man har etc. Fega, bekväma, oroliga för förändring. Och trots att det borde vara tvärt om - att man med ökad ålder borde ha skaffat sig den visdom som gör oss mindre rädda för det okända, är det nog så att jag är mindre förändringsbenägen nu än tidigare.

Vissa saker är inte optimala, man kanske till och med retar sig på dem ganska rejält, men i det stora hela tycker man att det är bra. Och så nöjer man sig med det. Men är det fel att vara nöjd med "ganska bra"? Måste man sträva efter bättre? Efter annat (n)? Och riskera det som är ganska ok för något som kanske faller platt? Ja, det kan man bara avgöra själv.

Men å andra sidan, ibland är det kanske bra att någon annan bestämmer åt oss? Bestämmer att det som är ganska bra inte längre ska vara där. Tvingar en till eftertanke. Tvingar till nytänk. Tvingar till att se framtiden an på ett annat sätt än vad som man trodde var planen. Jag vet inte än om jag tycker att det är bra. Det blir nog bra. Men det känns som det är en väldigt krokig väg med många fallgropar som öppnat sig.

Jag har ingen karta. Vet inte riktningen. Än. Men jag ska våga att möta det okända. Jag hoppas så småningom att någon där ute vill möta det okända tillsammans med barnen och mig.

Vad vågar du?


.

Nya traditioner. I år ska jag för första gången på många år "på plats" fira min egen Far. Mamma och pappa kommer i olika omgångar upp till oss inför sin semesterresa. De passar på att träffa syster och mig och våra barn innan de åker till varmare nejder. Men första ska vi ha Fars Dagsmiddag.

~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ *

I 7 år har jag några dagar i förväg tänkt ut något att ge barnens far, från barnen. De har ju inte riktigt varit kapabla att ombesörja så mycket i presentväg själva. Förutom en teckning eller bokmärke från dagis förstås, och det är ju verkligen inte att förakta!!! Något praktiskt kanske, utan att hamna i kalsong- och strumpfällan. Den får barnen själva falla i när de börjar köpa egna presenter.

I 7 år har vi firat barnens pappa på sängen. Inte med fika, det är lite meckigt att ha kaffekoppar i sängen när barnen far runt, men med lite paket och uppvaktning. Jag tror det var en ny tradition för barnens pappa; att fira på sängen alltså, men det har varit mysigt.

I år får någon annan ombesörja att barnen firar sin pappa. Det känns konstigt.


Jag ska i alla fall fira min pappa!

Vem ska du fira?


.

Idag fyller mitt körkort 25 år! Gustav Adolfsdagen är det oxå idag, så jag kanske ska fira med en bakelse?

Jag är helt på det klara med att det behövs körkort för att köra bil. Tänk att framföra ett fordon kring 1 ton i trafiken och inte ha koll på reglerna. Reglerna som finns för att trafiken ska flyta på, för att alla inblandade parter ska veta vad man ska göra i olika situationer. Reglerna som bestämmer vem som har företräde i olika lägen. Hur man visar hänsyn. Lämnar företräde. Vilka tecken man ska göra när man ändrar riktning. Det är ju jätteviktigt att alla som ger sig ut i trafiken vet hur man ska uppföra sig.

Just blinkers verkar många ha svårt för. Det är ju ganska ogenomtänkt att inte visa vart man ska - allra helst om man tänker göra oväntade svängar. Som om omgivningen hade en aning om vad man tänker. Man kanske har planerat svängen länge, eller så dyker något oväntat upp som gör att man vill ändra riktning. Oavsett så är det ju inte annat än fair att låta de som är runt i trafiken veta att man svänger.

Har man ingen karta är det ju lätt hänt att man tar av vid fel avfart. Där har man ju två val. Man kan fortsätta på den vägen man hamnade på och se vart den leder. Eller så letar man fram en karta, eller frågar om hjälp, och kollar hur man kan hitta rätt. Dit det ursprungligen var tänkt att man skulle. Väljer man första alternativet blir det väldigt underligt för de passagerare som hade tänkt sig ett mer bestämt mål än en avfart, vilken som helst liksom.

Vet du vilka regler som gäller i din trafik?


.

Det är ok. Ok att jag skriver som jag gör. Ok med den andra parten. Barnens pappa. Jag vet att det var någon som undrade.


.

Larmet går. Men det är skönt att ligga kvar en stund. Väl uppe ur sängen vet man att det är kallt, och det är en massa måsten som ska tas tag i. Så man trycker snooze och köper sig 10 minuter till. Så går larmet igen, lite högre denna gång, men det är ju bekvämt att ligga kvar. Vant. Kanske lite för varmt efter natten. Och lakanet är skrynkligt och kudden kanske till och med lite fuktig. Men det är så lätt hänt att man ligger en stund till. En liten röst säger att man ska gå upp. Det finns ju en anledning till att larmet går. Bara en liiiiten stund till. Nytt larm. Den här gången klipper man till klockan eller mobilen, eller vad/vem det nu är som larmar, och så går man motvilligt upp.


Jag tror att många snoozar i sina äktenskap/förhållanden också. De hör larmet. Men de väljer att snooza. Det är lättare att bara vara kvar där man är. Slippa ta tag i en ny dag. De snoozar och snoozar. Rätt var det är blir de förbannade på larmet och klipper till.


Endel hör aldrig larmet. Får kanske inte chansen att höra larmet. De går upp innan larmet går. De går upp till samma vardag som igår. De hör inte larmet för de har fullt upp med att ta hand om en vardag. Rätt var det är har någon annan hört larmet, snoozat ett par gånger, men sedan klippt till. Abrupt slut på larmet. Men den andre, som aldrig hörde larmet, den hörde inte larmet. Fick bara det abrupta slutet.

Snoozar du? Och isåfall vad?


.

Kalsonger, strumpor, t-shirts, jeans, skärp, pyjamas, långa tröjor, badbyxor, shorts. Hälften till dig, hälften till mig.

Det känns helt absurt. Barnen åker som dammtussar, fram och tillbaks. Kläderna har också åkt fram och tillbaks. Eftersom det är hos mig de finns (kläderna alltså...), så är det på mig det kommer an att ta tag i kläderna. Det har jag inte gjort på 8 veckor.

Jag har haft tid. Det har funnits tillfällen när alla kläder är rena och redo att delas.

Men jag vill inte. Jag har verkligen inte velat. Jag har varit som en struts. Om jag låter bli att dela kläderna kanske det inte har hänt. Att han har flyttat. Att barnen bor halva tiden hos honom. Att de behöver kläder där. Att dessa kläder, om de finns där redan, inte behöver packas 2 gånger i veckan.

Jag vill fortfarande inte. Men jag har börjat.

Idag när pojkarna åkte till skolan, och E lämnades över till sin pappa, lämnades även två kassar med kalsonger, strumpor, t-shirtar och långärmade tröjor över. Kläder som flyttade till honom idag. Det är långt kvar tills alla kläder som ska flytta har flyttat, men jag har i alla fall börjat.

Några kläder ska inte flytta. De ska fortsätta sin vandring mellan våra bostäder. Jackor, kängor. Vinterkläder. Sånt som kostar väl många sköna slantar för att ha i dubbla uppsättningar.


.

Dela upp. Uppdelning.

Det är mycket som ska delas och delas upp när man går åt var sitt håll.

Att dela upp vuxensakerna, som möbler, porslin och husgeråd, har gått bra. Vi har inte haft något materiellt gemensamt av större värde. Någon enstaka sak har lämnat mig där jag har känt att jag nog egentligen "velat ha" - men asch vad tusan, det är ju bara prylar.

Huset ska delas. Eller nej visst nej, det ska det ju inte. Marknaden tycker att hus som vårt är värda en himlans massa pengar. Luftpengar. Bankens pengar. Tokpengar. Pengar som jag inte har att ge för den andra halvan. Så där slapp vi dela. Jo, men dela ska vi så småningom. På tokpengarna som vi får när vi säljer. Men just Huset ska inte delas upp.

Barnen ska delas. Där är det tungt. Hårt. Ofattbart. Mina barn. 50% av tiden är de inte hos mig. Jag vet att de har det bra där de är, men de är inte hos mig. Jag får inte uppleva hälften av deras framsteg, utan får dem återberättade. Jag får inte vara med och krama och trösta halva tiden. Jag får inte pussa godnatt halva tiden. Jag får inte gå in och snosa deras varma små nackar minutrarna innan jag själv går och lägger mig halva tiden. Jag får inte ett sömndrucket "god morgon" halva tiden. Jag har sorg i hjärtat. Hela tiden.


.

Oj vad jag rensar.

Förvånad över att det faktiskt finns så mycket i mina gömmor att rensa. Jag som trodde att det mesta jag sparade, det sparade jag med eftertanke.

Fast så var det tydligen inte...

Sopsäckar med brännbart, returpapperspåsar, metallskrot, you name it. Ut åker det. Med en faslig fart. Fick se detta klipp, och då blev det ju plötsligt än roligare. Trots att jag inte hör något avgrundljud när jag slänger.

Och det som blir kvar, det får bo i fina lådor från IKEA. Oj så snyggt och organiserat det känns!

Vad slänger du?


.