Ett stenkast från Fyndet

Kommer ni ihåg Postens slogan på 90-talet? Var det 90-talet? För inte var det väl än längre sedan?

Nåväl, mitt i allt mitt röjande hittar jag förstås en mängd brev. Prydligt buntade antingen per avsändare, eller per mottagningsår. Det gick lite i vågor det där hur jag arkiverade.

Tydligt är i alla fall att brev från gamla pojkvänner var arkiverade per avsändare. Det var väl tur det, kanske. Eller lite roligt i alla fall, för det gjorde det ju lättare att hitta dem. Inte för att det är såå många, men ändå. Nu sitter jag med breven från en av dem. En speciell.

Jag har ju tyvärr (??) bara hans brev. Det hade varit lite intressant att se vad jag skrev till honom. Han kanske har dem kvar? Eller nja, kanske inte. Det är väl inte en mänsklig egenskap generellt sett att spara allt som kommer i ens väg. Det är ju det som är mitt dilemma nu när jag ska flytta. Att jag har sparat så mycket. Ooops, åter till ämnet. Nåväl, hans brev är fulla av gullig ord. Ibland när jag läser blir jag alldeles rosig om kinderna. Det är lite mysigt.

Apropå brev - visst är det väl lite sorgligt att våra barn inte kommer att kunna göra vad jag gör - dvs. grotta ned sig i en bunt kärleksbrev? Eller kompisbrev? Jag har alla mina brev från året i USA sparade i en låda. Alla brev syrran och jag fick Poste Restante när vi var på vår jorden-runt-resa sparade. Brev från brevvänner (har man sådana nu för tiden - mailvänner?) där jag förvisso gallrat hårt, men ändå har några kvar. Är det kanske bara jag som är nostalgisk? Och lite mossig? Som inte hänger med i svängarna vad som "gäller"? Jag tycker ändå att det är lite tråkigt att kulturarvet med brev försvinner. Men det är jag det.

Har du fått ett brev som gjort dig glad nyligen?


.