Att undvika konflikter
H är på övervåningen och bygger med kaplastavar – hans favoritsysselsättning jäms med legobyggen. Det är frid och fröjd, och jag hör honom sjunga lite för sig själv.
Rätt vad det är hör jag att bygget rasar. Med besked. Måste varit ett stort bygge. En enda liten stav som hamnar på sniskan, och hela baletten går åt pipsvängen. Väntar på utbrottet.
Jag behöver inte vänta länge för i nästa ögonblick flyger kaplastavar nedför trappen. Swosh, jag hör hur de susar nedför trapplisten. En efter en skickar han iväg dem. Så blir det tyst. Jag funderar på vad jag ska göra. Går upp, och vid toppen av trappen, i hallen, sitter H på golvet och gråter. Jag sätter mig bredvid honom. Inga ord. Bara en kram. H tar emot kramen. Min tröja blir våt av H’s tårar. Stora tårar som droppar en efter en ned på min axel. Vi pratar lite om de dumma stavarna som inte vill ligga still. Om en enda som förstörde för alla andra.
Vi pratar om att ibland finns det människor, där en enda förstör för alla andra. Hur ledsamt det är, men hur svårt det kan vara att göra något åt det. Att man ibland måste acceptera och göra det bästa av situationen. Jag sa inget om att han skulle skärpa sig och sluta kasta stavar. Jag sa att jag förstod att han var arg och ledsen över det raserade bygget. Att det var ok att bli ledsen, och kanske lite galen. Jag gav en kram till och gick.
Stavarna fortsatte att vina genom luften. Jag tänkte att han snart skulle ge sig. Hör steg i trappen. Tystnad. Sedan ”mamma, kom och titta”. En mur av stavar mötte mig i hallen. Alla stavar som fått möta sitt öde i nedre hallen var prydligt staplade till en mur. En mur som vi segment för segment sedan kunde stoppa ner i kaplalådan.
Ingen konflikt. Inget bråk. Bara en mur. Men inte mellan H och mig.
.
