När det är för sent; eller innan det är det
För många år sedan, ganska exakt 25, hade jag en barndomsvän som var svårt sjuk. Vännen var inte riktigt som "oss andra", så när jag kom upp i tonåren (hon var ca 3 år äldre), och jag gick om henne "mentalt", så gjorde jag vad tyvärr många skulle gjort med mig - släppte henne för roligare vänner och aktiviteter.
Nåväl, eftersom vi var grannar (hennes föräldrahem) sågs vi till och från. Hon gjorde tafatta försök att få mig att hälsa på i första egna boendet. Jag lovade att komma förbi någon dag.
Så en onsdag träffades vi när jag var ute med hunden. Hon ville gärna att jag skulle hälsa på dagen efter. Jag skulle se om jag fick tid. Det fick jag inte. Jag tog mig inte tid. Som jag har ångrat och undrat under åren hur jag kunde vara så nonchalant mot en vän. Hon är verkligen ett av mina stora dåliga samveten.
Dagen efter, fredag, fick vi besked att hon gått bort på natten. 22 år gammal.
Nu finns en annan människa i min närhet som är svårt sjuk. Jag vill hälsa på. Ta ett sista (??) farväl. Men jag är feg. Vet inte om jag törs se verkligheten. Men jag vill inte bara låta honom försvinna utan att berätta att han har betytt mycket för mig. Betytt mycket för andra personer i min närhet. Jag vill inte än en gång konstatera att jag var sent ute. Denna gång har det inte med mitt dåliga samvete att göra. Inte. Jag vill helt enkelt träffa honom igen.
.
