Att vilja men inte orka
2 dagar ena veckan, och 3 dagar andra, hämtar jag barnen. Då bor barnen hos mig (plus helg, den veckan det är 3 hämtningar).
När barnen bor hos mig vill jag maxa tiden. Jag kommer till jobbet strax efter halv 9 (hm, väderberoende, februari var ju inte en optimal månad, om man så säger), och går ett par minuter före halv 4. Turerna går så att jag lämnar killarna, som själva går från parkeringen, och sedan E. På eftermiddagen är det först hämtning vid skolan, och sedan hänger killarna på och hämtar lillasyster. På så sätt slipper jag släpa henne in och ut ur bil, runt på skola, etc.
Tanken med tidig hämtning är ju förstås att få VARA med BARNEN. Att få MYSA. PRATA och göra LÄXOR i lugn och ro. Vad händer? "Mamma, får jag följa med X hem" eller "Kan jag vara med y idag - han kan följa". Ta det x2. Det gör ont att säga nej, men jag orkar inte. Jag gör verkligen inte det. Inte varje gång. Dessutom så vill jag inte. Barnen träffar sina kompisar hela dagarna. De har fritids där de leker och ses. Jag vill oxå se mina barn.
Tror det blir lättare när det blir vår och vi flyttar närmare skolan. När vi går hem. Och barnen kan gå själva till/från kompisarna. Nu är det ett jädra pådrag med kläder i lager, trångt i bilen, mörkt och j-ligt.
Nu är vi inne i en period med allmänt trots. Från de två större. Jag vill verkligen hämta tidigt och vara med barnen. Men jag orkar inte. Det är så in i hoppsan mycket tjafs. Från alla sidor. Nästan så att jag skulle vilja låta dem gå hela dagar ett par veckor. Ibland är det lättare att jobba. Men så får man väl inte säga?
Var har du ditt dåliga samvete?
.