Att jogga
har aldrig hört till de sysselsättningar jag längtat efter. Sanningen att säga har jag nog, pre 2010, aldrig sprungit ens 2,5 km. På raken. På riktigt. Fuskade mig igenom löprundorna på gymnastiken, helt igenom högstadiet och gymnasiet. Jag har alltid haft ett par, mer eller mindre, extra kg att släpa runt på, och det har väl varit mitt hinder. Ett halvdant knä har varit ursäkten. Ända tills i vintras.
Jag började med att GÅ 35-40 minuter. Eller 4-5 km (som då tog längre tid, förståss). Sedan la jag in lite korta joggingintervall. Så har jag hållt på sedan mitten på februari. För varje gång har jag stretchat lite på joggingtiden.
Förra tisdagen tog jag mig runt Vår Ruset. På 34 minuter. 4,85 km, där jag gick kanske 1 km, och joggade resten. Fördelat på 3 pass.
Idag joggade jag 4,9 km. På bandet. Utan ett enda stopp. Höll en snitthastighet om 9 km/h. Det är jag nöjd med. Himla nöjd med. Framförallt att jag faktiskt joggade hela tiden. Det är inte hastigheten som är det primära. Det är att jag faktiskt inte GICK öht.
.
