Ett stenkast från Fyndet

Del 8
Ett ögonblick. På ett ögonblick är det gjort. Ett försvunnet barn. En tom vagn. Förtvivlan.

Förtvivlan som greppar om strupen. Tar all luft. Kraften rinner ut. Det tar en sekund.

Förra lördagen försvann E. I närmare 20 minuter. Kanske var det bara en kvart. Allt
perspektiv är borta. Nu efteråt minns jag bara fragment. Skor som provas. Vagnen vänd
framåt så att E skulle se något. Tysta fötter springer iväg. Mot äventyret.

Söker med skräcken flåsande i nacken. Skräcken att någon tagit E. Lockat henne med en
"godde". Eller en nalle. Eller Hello Kitty. Där mitt framför oss. Mitt på dagen. I en butik.

Pojkarna stannar. Håller ställningarna vid butiken hon försvann. Jag yrar genom hela
centrat. In och ut ur butiker. Frågar förbipasserande. "liten flicka, rosa jacka, blont hår".
Ingen har sett. Ingen har lagt märke till ett ensamt barn. Varför märker ingen en ensam
2-åring?

Ett ensamt barn som själv går tvärs genom centrum. Hon måste sprungit. Nyfiket. Trotsigt.
"När ska mamma komma". Kanske vänt sig om för att se vem av oss - a, h eller jag - som
tagit upp jakten. Kanske undrat var vi var? Ingen som letar.

En dam hittar E vid matbutiken. Drygt halvvägs genom centrat. När vakten ringer på mig
släpper fördämningen. Tårarna sprutar. Jag hulkar. Springer gatlopp mot butiken. E tittar
på mig förundrat. Frågande. "Var har DU varit mamma?".

Ett ögonblicks verk.


.