Dagistårar
Inget av barnen har någonsin varit svårlämnat på dagis - tack och lov. Underbar personal och glada kompisar har gjort barnen trygga i sin dagismiljö. De tårar som fällts vid ett avsked är lätträknade.
Idag tror jag mängden fördubblades. Jag bölade som ett värsta Niagarafall när lillfian skulle lämnas.
Morgonen hade börjat med mys hos mig i sängen eftersom hon, för ovanlighetens skull, vaknade redan strax före 06. Småprat, massor av kramar, en och annan puss. Frukost i lugn och ro, lika så gick påklädning och avfärd bra, dvs. den ultimata morgonen på alla plan.
Vinkade hej till killarna och gick till Es avdelning. Där satt hon som ett smäck med armarna runt min hals. Ville inte släppa. Förstod hon vad som var i görningen? Att det är onsdag idag? Överlämning? Pussar, kramar. Tittade under lugg. Mer kramar. Då brast det för mig. Tårarna strilade ned för mina kinder, och E blev väl halvt förskräckt. Stor, lång, varm kram, sedan fick jag lämna ifrån mig henne - annars hade det barkat rent åt pipsvängen.
Tjöt hela vägen från dagis. Killarna är oxå svårt att lämna, men det är något speciellt med lillfian. Hon är så liten. Förstår inte. Det händer så mycket på en vecka i hennes liv. Jag vill ha hennes armar kring min hals hela tiden.... Blöta pussar. Glittrande ögon. Plutande mun. Pillimarisk blick.
Hur hanterar du avsked?
.
