förr i världen föll jag för ungefär allting. vad som helst gick bra om de gillade mig liksom. jag var nog alltför angelägen om att älskas öht.
när jag slutade göra om mig, träffade jag mannen i mitt liv, där jag helt klart föll jag för hans intelligens. jag blev liksom kär i hans hjärna innan jag blev kär i honom. tänka sig...
kramar från oss, tack för dina inlägg!
Jag attraheras av ögon men faller för personligheter. Och så finns det vissa personer som har något extra, de snyggaste axlarna i världen eller en rumpa to die for. Det är inte heller fel.
Hittade hit via Anguin, och det är jag glad för.
Jag blir en blöt pöl om han visar att han vill försvara mig mot världens ondska. Så erbarmligt könsstereotypt att jag skäms, men så är det. Har han dessutom välvårdade händer, är snabbtänkt, luktar gott och har ögon man kan drunkna i, då är jag rökt. =)
"Blöt pöl" vilken målande beskrivning skriven av en tjej (förmodar jag att det är iaf)
Går nog å slipar lite bredspackel istället :)
Mamma till 3 halvtidsboende älskade ungar (10, 9, 3.5). Jobbar som affärssystemskonsult. Periodare vad gäller träning. Älskar vitt. Svag för mörk choklad. Skriver om tankar kring barnen, vuxenlivet, betraktelser i vardagen, med inslag av resor, inredning (sällan just nu) och skilsmässan (inte heller så ofta), eller snarare konsekvenser av den samma.