Hej då Farfar
Idag sa barnen Hej då till älskade Farfar. Barnens farmor tog farväl av sin livskamrat sedan mer än 50 år. O tog farväl av sin pappa. Jag sa adjö till L. Svärfar? Fd svärfar? "mina barns farfar"? Spelar ingen roll vilken etikett som omgivningen sätter på min relation till L. Idag var det ändå dags för ett avslut.
Jag var tillfrågad om att sitta med barnen, O och hans mamma. Att gå fram med dem i kyrkan. Jag tog tacksamt emot önskemålet. För jag hade så gärna velat att min relation till barnens farmor och farfar hade förblivit oförändrad trots allt. Den var inte det. Inte på ytan. Men bakom fasaden tror jag ändå att jag behöll min roll i deras liv. Är det viktigt? Nja. Jo, faktiskt. Det är ju inte vi som skiljt oss. Det är inte vi som inte älskar varandra längre. Det är viktigt att få ha en roll i en annan människas liv. Att göra en skillnad.
Det var ett fint avsked i kyrkan. Det var en fin och glad minnesstund. Fina ord om en fin människa uttalades. Jag hoppas innerligt att L fick ta del av dessa ord i livet också. En del av dem i alla fall. Närmsta familjen samlades hos barnens farmor för middag. Jag var medbjuden. Det är jag glad över. Och tacksam. Det kändes fint att få vara med barnens familj "på andra sidan" i denna stund.
Tack L för att jag fick känna dig. Du fattas oss. Tack G för att jag fick vara delaktig.
.
