Hemlängtan
Jag längtar hem.
Hem som i min hemstad.
Där jag växte upp. Där jag nog trots allt ändå har mitt hjärta. Där jag inte bott
sedan 1994. Där det inte är nu som det var då, men som ändå känns så bekant.
Där allt är nära, även om man bor i utkanten. Där man inte behöver spendera
2*45 min per dag för att ta sig till och från jobbet. Där barnen kan ta sig runt
själva på ett helt annat sätt än i storstan. Där cykeln kan ta en nästan var man
vill utan större ansträngning. Där jag fortfarande har många goda vänner.
Där som jag aldrig kommer att kunna bo sålänge som barnen bor hemma. Jag
flyttar aldrig i livet utan dem, och jag skulle inte komma på tanken att försöka ta
ifrån dem deras vardagskontakt med sin pappa.
Men ändå, det hindrar inte att jag längtar hem. Var där under påsken, och då blev
det extra påtagligt. Närheten till allt. Småskaligheten. Det är klart det inte är det
samma som när man lämnade. Allt är ju egentligen olika. Men ändå bekant.
Nåväl, drömma får man ju...
Vart längtar du?
.
