Patetisk
Ja, jag känner mig patetisk. Min barnlösa helg har kommit och gått och
vad har jag gjort? Jobbat, käkat middag ihop med min syster, röjet i
källaren och vårstädat trädgården. Plus en tur till tippen.
Missförstå mig rätt älskade C - jag trivs verkligen i ditt och barnens
sällskap - men inte lär jag träffa någon på det här sättet...
Fick frågan häromdagen varför jag inte är mer aktiv på den dejtingsite
där jag är reggad. Varför? Jag ORKAR inte träffa någon. Faktiskt. Jag
ORKAR inte ens tänka tanken att öppna upp mig till en vilt främmande
människa. Att behöva börja om med allt vad gäller lära känna, vara
osäker, undra varför ett sms inte besvaras direkt, om jag duger, om
det FINNS något. Jag orkar inte.
När jag har barnen har jag fullt upp med att vara mamma och ägna
min ledig tid till det bästa jag har i livet.
När jag inte har barnen är det långa timmar på jobbet för att ta igen för
sen ankomst och tidig hemgång. Ett par träningspass. Shopping. Egentid.
När ska jag ha tid för hela lärakännafasen? Den där fasen då man bara
vill ses. Hela tiden. Uppfyllda av varandra. Bland smutstvätt och övertid.
Och var ska vi hitta varandra? Den där siten, och andra liknande, ger
inte så värst mycket. Vi verkar alla vara övervintrare där... På jobbet?
Skulle inte tro det. Sats? Inte så värst social att stå på ett löpband. ICA?
Tja, det har jag ju inte testat.
Sätter punkt här innan jag drunkar i självömkan.
Var träffade du din partner?
.
