Ett stenkast från Fyndet

- inte långt från Mitt i Fågelsången

Utbrottingen

Publicerad 2011-04-24 23:15:09 i Personligt - barnen,


Det finns en ung herre i min närhet som är den goaste och mest tillgivna

kille jag känner. För det mesta. Men som genom ett trollslag är han förbytt.

Utbrottingen kommer på besök. Det räcker med minsta lilla motstånd, så är

allt kört. En legobit som inte passar där han tror. En gubbe som hoppar fel

på Wii. En bil som kraschar på DS. En vuxen (läs: mamma) som ställer fel

fråga. En tröja som korvar sig. En droppe spilld mjölk. Men det är bara HEMMA.

Inga utbrott alls i skolan eller på fritids. Aldrig hos kompisar. Bara hemma,

och hos de han känner väl (moster…).

 

Mitt hjärta värker när utbrottingen (hans eget namnval) kommer på besök.

När allt är lugnt och fint kan vi prata om utbrottingen. Han vet inte själv varför

”han” kommer, och när vi pratar om vad jag och andra vuxna i barnet närvaro

kan göra för att stävja utbrottingens framfart så vet han ingen råd. Jag försöker

avleda. Lyfta undan (om utbrottingens framfart är till fara för andra barn, vilken

är MYCKET SÄLLAN). Tona ned. Ignorera. Hela registret är testat. Om och om

igen. Men vi kommer ingenstans.

 

Jag för inte dagbok. Kanske borde jag. Kanske borde jag notera klockslag. När

i mammacykeln det sker.  Vad det är för veckodag. Se om jag kan hitta ett

mönster? Finns det ett mönster? Eller är det en inte helt ovanlig form av 7-års-

trots? Jag tänker ofta på bokstavskombinationer, men eftersom det "bara" sker

hemma, så känns det inte relevant.

 

Någon som har några tankar?

 

.

 

 

Kommentarer

Postat av: Jag och mina små

Publicerad 2011-04-25 10:03:40

Jag tror att det är en helt sund liten kille du har där hemma. Min tanke är att det är först nu som tryggheten infunnit sig hos honom efter skilsmässa och flytt. Och det är kanske nu som det går att släppa loss känslorna eftersom ni andra står stadigt.

Ni verkar ju dessutom kunna prata och sätta ord på detta vilket är en bra bit på vägen.



Kramar Linda

Postat av: Lina

Publicerad 2011-05-02 21:20:57

Hej Ylva! Det var länge sen jag läste din blogg. Den är himla bra! Såg detta inlägg o kände att jag måste lämna en kommentar. Jag känner så väl igen mitt läge för några månader sen. Jag har haft EXAKT samma problem med min stora kille som är 7 år. Jätte arg för minsta lilla motgång. Super frustrerad! Allt släppte när det visade sig att han skulle lära sig läsa. Från den dag läskoden föll på rätt plats blev han lugn som en filbunke. Helt otroligt, men inte så konstigt. Att lära sig läsa är stort o en helt ny värld öppnar sig. Kanske nåt sånt som är på gång hos din kille? Kramar Lina.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

alacs

Mamma till 3 halvtidsboende älskade ungar (10, 9, 3.5). Jobbar som affärssystemskonsult. Periodare vad gäller träning. Älskar vitt. Svag för mörk choklad. Skriver om tankar kring barnen, vuxenlivet, betraktelser i vardagen, med inslag av resor, inredning (sällan just nu) och skilsmässan (inte heller så ofta), eller snarare konsekvenser av den samma.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela