Katastrofläge
Det gick käpprätt åt fanders med min nystart i augusti. Med ca 4 veckor kvar till min födelsedag så får jag operera bort någon väl vald kroppsdel för att nå det mål jag satte i augusti.
På matfronten: Jag har ingen vettig ordning på maten de veckor jag inte har barnen. Jag jobbar sent, och när jag kommer hem åker det som finns i närheten in i munnen. För sent på dagen, fel mat, fel mängd. Fel, helt enkelt.
På motionsfronten: En enveten hosta, som gick över i förkylning, satte stopp för träning i oktober/november. Sen blev jag så full med ursäkter i december (mycket att göra på jobbet, förberedelser för jul, aktiviteter med barnen) att jag inte ens då kom iväg och tränade.
På sömnfronten: Sover för lite. Punkt.
Nu är jag så trött på den kropp som inte alls är jag. Men som huserar mig för närvarande.
NU FÅR DET VARA NOG. Det är katastrofläge, och omedelbara åtgärder krävs. Inte om en vecka. Inte sen. Inte när jag har "sätt in valfritt verb". Nu.
Alltså, idag kl 11.30 skriver jag in mig på viktväktarna. Det har funkat förut, jag vet att det funkar, och det måste funka. Aldrig mer vill jag väga mer än jag vägde när jag skrevs in på BB 10 timmar innan A föddes. Aldrig mer.
Jag tror jag behöver en massa tummar denhär gången. För nu måste det bli ordning.
.
