Ett stenkast från Fyndet

Det var bara ett par dagar sedan de efterlängtade orden kom helt av sig självt.
"ja äska dej". Jag tror aldrig att de orden, uttalade av en kille/man, har kännts
så djupt i hjärtat som när de kom spontant från E häromdagen.

Mitt älskade lilla spöke. Lilla fina Ebba. Mitt ljus. Självklart älskar jag mina killar,
det är inte tal om annat, men den här damen har en alldeles speciell plats i mitt
hjärta.

Tittar på mitt lilla troll och blir alldeles fascinerad över vad hon kan. Vad hon gör.
Inte i den mening att hon kan eller gör något exceptionellt för sin ålder, för hon
är nog i allra högsta grad ett helt ordinärt barn vad gäller utvecklingen, utan för
att jag SER hennes utveckling. Ser på ett helt annat sätt än med killarna.

När storebror var 2,5 år var lillebror en bebis på knappa året. Tyvärr såg jag
inte mina barn (killarna) på det sättet jag ser E nu, det var ju ändå två tätt på
raken. Jag har ganska tydliga bilder att A fram tills han var knappt 1,5, men sen
kom lillebror, och då var det ett race i 180, och jag var glad att jag öht fick
dagarna att snurra runt med förståndet i behåll. Det här var innan bloggarnas tid,
och tyvärr finns bara enstaka anteckning om Hs framsteg

Jag brukar tänka att få en trea med lite space till tvån är som att få nyhetens
behag med en etta, fast med en kunskapsbas som är solid och känns bekväm.
De första åren med E har förstås varit väldig speciella - fram tills hon var drygt
6 månader var ju allt "som vanligt" i en nybliven 3-barnsfamilj, men sen vändes
världen upp och ned, och jag tror att hon blev min livlina till att behålla ett sunt
förnuft. Utan henne hade jag förmodligen totalt begravt mig i jobb, och valt att
förtränga. Att jag var hemma med E, och därmed kunde ha ett liv med vänner,
var troligen min räddning.

Förmodligen ger jag mig ut på extremt tunn is nu, men jag tror att det spelar stor
roll att mitt lilla spöke är en tjej. Inbillar mig att det band som uppstår mamma-
dotter är av en annan sort än mamma-son. Visst är jag införstådd med att flickor
i större utsträckning gör "revolt" mot sina föräldrar än vad de flesta killar gör i
tonåren, men i förlängningen är banden mor-dotter av en annan sort än om det
gäller pojkar. Det är bara att se sig om, så är det till tjejens föräldrar bandet är
starkare, oftast, än till mannens, när nästa generation bildar familj. Det är till
kvinnans familj barnen knyter an mer än till farföräldrarna. Statistiskt sett. Hos
oss har vi fått det bästa av båda - mina föräldrar, tack vare bandet, och hans
föräldrar mycket tack vare närheten rent geografiskt.

På något sätt tror jag att det är lilltroll som kommer att vara kittet mellan syskon
och oss föräldrar när barnen blir äldre och vi blir gamla... Att det är hon som,
helt enligt tradition...., tar på sig rollen att hålla ihop, ordna så att kusiner träffas,
att vi vuxna ses..

Oj, det här svävade ut från en tanke om att uttrycka min glädje över de där 3
magiska orden som uttalades senaste veckan. Jag har läst och omformulerat och
försökt hitta en röd tråd, men jag låter det vara som det är. Min blogg är min
dagbok, och då hamnar det ibland lite ostrukturerade tankar här.

Lillasyster, Storebror, och älskade H - ni är mina ögonstenar, mina sol-
strålar, mitt liv. Jag älskar er!


.