Ett stenkast från Fyndet

- inte långt från Mitt i Fågelsången

När inget annat hjälper

Publicerad 2011-09-09 07:00:00 i Personligt - barnen,


så finns det de som ger en dask på rumpan. Eller tar tag i barnets arm. Lite för hårt.

I dagens Debatt diskuteras det faktum att en italiensk pappa står inför rätta i Göteborg efter att han har givit sin 12-årige son en örfil på allmän plats. Eller ja, det är inte pappa som diskuteras, utan handligen att fysiskt tillrättavisa sina barn.

Fysiskt våld är aldrig rätt. Nej, helt sant. Men när inget annat hjälper. När alla verbala vägar är passerade. När hot är uttalade. När mutor givna. När orden inte finns längre. När det inte fungerar att låta det bero. När de andra barnen inte vill få ytterligare en smäll. Vad gör man då??



.

Kommentarer

Postat av: Anguin

Publicerad 2011-09-09 08:14:56

Jag brukar göra "stolen". Prinsessan får sitta på en stol mitt på golvet inne i sitt rum, med dörren öppen så att jag ser henne. Det brukar räcka med fem minuter sen är hon spak. Men det är iofs för att jag "tränat" henne sen hon var riktigt liten. Det är den värsta bestraffning som äger rum hemma hos mig.

Postat av: Trebarnsmamman

Publicerad 2011-09-09 10:30:27

När inget annat hjälper tycker jag inte är en orsak till misshandel. Då får man helt enkelt tänka om och fundera på hur varför inget annat hjälpte. Och hur man nästa gång skall lösa problemet så man inte blir maktlös. Som förälder blir man ofta maktlös, men att slå sig fri från sin maktlöshet är inte ok.

Postat av: Vandrar

Publicerad 2011-09-10 11:06:15

Oj det är verkligen inte lätt men att slå är alltid fel, å andra sidan finns det många bestraffningar som inte är fysiska men som kan upplevas nog så grymma. Jag kan tänka mig att "stolen" som Anguin beskriver kan uppfattas så tuff av barnet och av andra även om den inte gör ont. Att bli avvisad (utvisad) kan kännas hårt i själen).



Jag själv är så lyckligt förskonad att mina barn alltid har varit resoneringsbara dvs de ha tidigt lärt sig att argumentera och ibland har jag skrattande fått ge med mig för de helt enkelt har kommit med övertygande argument.



Men det är klart att det har varit från typ 5-6 år, innan hjälpte ibland inget annat än att sätta dem i knät och hålla fast dem i en kram tills de lugnat sig och då först därefter försöka att prata om vad som gäller.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

alacs

Mamma till 3 halvtidsboende älskade ungar (10, 9, 3.5). Jobbar som affärssystemskonsult. Periodare vad gäller träning. Älskar vitt. Svag för mörk choklad. Skriver om tankar kring barnen, vuxenlivet, betraktelser i vardagen, med inslag av resor, inredning (sällan just nu) och skilsmässan (inte heller så ofta), eller snarare konsekvenser av den samma.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela