Ett stenkast från Fyndet

Det vore väl lögn att påstå något annat.

Men jag kan helt ärligt säga att det jag saknar mest är långt ifrån sex.

Jag saknar den vardagliga tvåsamheten. Vuxenheten. Att vid middagsbordet få dela dagens händelser på jobbet, i stan eller världen. Att prata om roliga grejer och stötta varandra när barnens agerande går över styr. Att få lite pill på ryggen framför tv:n när barnen somnat. Att drömma om sommar och semester med någon som tänker lite längre än till pool och glass.

Att känna närheten även då orden inte uttalas. Att dela på disk, och tvätt, och plock. Att göra allt det andra som två vuxna som bryr sig om varandra gör. Ge och få uppskattning. Omtanke. En axel att gråta mot när saknaden efter nära och kära som lämnat oss blir för stor.

Så var det med det.

.

Ärligt?

Ja det känns överjävligt när jag säger hej då till mina barn och lilla lusen, med stora tårar rullandes nedför kinderna, hulkande deklarerar att hon vill följa med mig HEM.

Det är pappavecka. Samtidigt är veckan fylld av picknicktillfällen: förskolan, skolan och fotbollslagen. Två kvällar på raken har jag fått bonustid med mina älskade troll, och båda kvällarna har slutat med att mitt hjärta känns såååå tungt.

Vi skiljs åt, och Ebba ber. Med ord. Med blickar. Med tårar. Hela hennes lilla kropp klänger sig fast. Jag ska vara vuxen. Förnuftig. Så jag säger allt det "rätta" till henne. Pappa har längtat. Ni kommer ha det mysigt med pappa. Pappa si och pappa så.

Samtidigt vill jag inte göra annat än att ta med henne hem. Lilla lusen och hennes bröder förstås.

Mina fina. Älskade. Saknade.

Jag går den korta biten från fotbollsplanen hem med en tjock klump i halsen.

När f-n ska det kännas mindre svårt att vara ifrån dem? När slutar pappaveckorna att suga? Tiden gör då inte sitt bästa för att läka det sår som rivs upp var 14:e dag.

.


.

har jag inte gjort.

Däremot har jag satt 3 hinkar med sättpotatis, och om 8-9 veckor bör det vankas egen färskpotatis.

.