Väntar
Det känns som att jag går och väntar på något. Jag vet inte på vad. Men i kroppen känns det som en väntan. Som att jag inte har något att hämta här och nu. Som att något annat måste hända.
Jag vill inte gå och vänta. Jag vill vara här nu. Ta tillvara det som är här. Inte tro att något senare ska smaka bättre.
Jag försöker, för att ta till ett nött uttryck, fånga dagen. Men alla måsten snurrar i en uppåtgående spiral och jag har fullt upp att hålla näsan över vattnet.
Krav på jobbet. Eller, krav på mig själv avseende jobbet. Det är klart förväntningar från kunder, kollegor och chefen finns och ska infrias. Men det är jag som sätter högsta ribban. Budget ska uppnås. Inga backjobb. Snabb återkoppling till kund. Feedback till kollegor. Input uppåt.
Krav från barnen. Nej fel, barnen ställer inte många krav. Jag ställer kraven på mig själv som mamma. Så mycket ska hända under veckan de är hos mig. Allt ska bli rätt. Det ska vara roligt. Läxorna ska vara klara i tid. Maten varieras och vara nyttig. Aktiviteter bokas och genomföras. Konflikter stävjas utan höjda röster.
Så mycket som ska hända, ske och planeras här och nu. Jag blir inte nöjd. Känner inte tillfredsställelse. Bara en stor klump att inte räcka till.
.
