Ett stenkast från Fyndet

Dejtingsidan jag är reggad på är gratis. Det borgar för endel jubelidioter. Men eftersom den stora debiterande sidan hade lika många halvgalningar tar jag dem hellre utan kost, än att betala för eländet.

Nåväl, vad är det för normalt fungerande människa som tror han kan väcka intresse hos motparten och få ett positivt gensvar genom att

1. inte skriva en presentation om sig själv, eller möjligtvis tala om några uppenbara saker och sedan uttala önskemål att om man vill veta något mer får man fråga
2. lägga ut en bild på en hund, en motorcykel samt en Åsa Nisse-strip som förtycker kvinnan
3. ignorera "checklistan" som finns som hjälp för den skrivhämmade att dels ge en potentiell intressent en liiiiten bild av vem han är, samt lägga grund för matchningsfunktionen
4. skicka ett mail och fråga om morgonen varit god och om lördagskvällen gav utdelning
5. skicka ett till mail 4 timmar senare och fråga varför man inte svarat trots att man läst det första "mailet"
6. ytterligare 2 dagar efter de inledande mailen skicka en sk flirt och föreslå en dejt

Hallå liksom.

Var är du Svensson? Jag är inte ute efter Brad Pitt eller en rymdforskare. Bara en helt vanlig kille. Men sunda tankar och intresse för att dela med sig lite av sig själv. Och som tycker att 3 trollungar är ett ok bagage för en singelmorsa på 45 vintrar.


.

Nu är det dax. Nu ska våra företag ut på Facebook och LinkedIn. Eller, på FB finns vi redan, och Gillas av närmsta kretsen, dvs. delar av oss som jobbar där. Nu ska resten av medarbetarstaben ut på nätet, och det lär bli en resa. Förra veckan hade vi två dragningar ihop med Inclusion som på ett mycket inspirerande sätt pratade om och diskuterade kring Sociala mediers inverkan på företagskulturen. Vid första tillfället var vi en selekterad grupp av kollegor som fick en något djupare duvning, och under vår företagsdag var dragningen för hela gänget lite mer light, men inte desto mindre intressant.

Utfallet? Frågorna? Kommentarerna? De är lite halvgamla, de där kollegorna. Många av dem iaf. Typ bara några år kvar till pension. Och här ska det inte ut på något nät inte. En av killarna/männen/gubbarna har tom en t-shirt med tryck liknande Never on Facebook. Fast lite privat surfing på arbetstid går ann..

Vad gör man om det blir en företagspolicy? Att synas med åtminstone foto och CV; eller arbetsplats och utbildning i korthet. Kan man (de, I'm all in) sätta sig på tvären? Hävda att det inte står i anställningsavtalet? Eller kan man påverkas till att förstå nyttan för företaget att exponeras i alla möjliga medier utan att man sätter individens trygghet på spel? S och jag på jobbet är aktiva på FB. På LinkedIn. Ingen annan har öppet sagt att de bloggar, och även om inte mina kollegor vet/läser det jag skriver här, så är det många som vet att jag är lite halvaktiv på nätet, och det får jag till och från utstå lite "spott och spe" för.

Men det går ju inte att backa skeppet. Vi står där vi gör, vi konkurrerar med ett par andra företag i branchen om våra kunder. Kunderna ser ett skifte i personal - det är inte längre Anita 62 som sitter på Kundreskontran, utan Kevin 27.. Och han vill veta mer om hur man nyttjar systemet. Genvägar. Nyheter i hotfixar. Tips och trix. Och vad är väl bättre än att i lagom portioner skicka ut signalerna via FB, och låta dem fångas i cyberrymden, och så smått skickas tillbaks till oss i form av beställd konsulttid??


Hur långt har ditt företag kommit på nätet?


.

Ibland tänker jag lägga ner min blogg. Och ibland blir jag alldeles till mig över att jag har en. Ok, visst kan jag läsa och följa andras bloggar utan att ha en egen, men ändå. Idag var en tung dag på jobbet - en kunds system hade brakat ihop big time, och där satt jag och försökte få ordning på saker och ting.

Under tiden en backup las tillbaka kollade jag snabbt "mina" bloggar. Och vad ser jag - jo, att Singelmamman ska på bloggträff light. Kommenterade detta lite snabbt, och det dröjde inte länge förrän jag var medbjuden via min blogg :) Precis vad som behövdes en dag som denna!!! Förutom Singelmamman var där Monstermalla, Ting, Anki och Lysande Ögonblick, och himlans så trevlig det var.

Lite mat och rödtjut, massor av prat och skratt. Vilken avslutning på en dag som denna! Tack tjejer!!!!

Kan ju tyvärr inte bidra med några foton eftersom fånen var på laddning i köket ;) Restaurangköket, that is.


.

Det där jävla spelet. Jag gillar det inte. Spela gör man som 20-åring. För att man är osäker. Jag är inte intresserad av någon som är osäker. Jag vet vad jag vill, och det utgår jag från att man gör om man är 40+. Eller att man åtminstone vågar stå för vad man tycker, och kan uttrycka det, i tal eller skrift. Jag har varken tid eller lust för spel.

Jag har en profil på en dejtingsida på nätet. Jag tycker att jag är tydlig med vad jag söker, men ooops, så verkar det inte vara... Skulle gärna lägga ut profilen här för lite omdömen, men eftersom jag vet att det finns endel som läser bloggen som jag inte vill vara allt för öppna med får jag hoppa det. 4-5 mail, och sedan stendött. Varför inte bara vara ärlig? "Tack för visat intresse, men nej tack".

Lite kul var att jag idag fick ett mail från en kille från andra sidan vårt avlånga land:

Du bor nog alldeles för långt bort för mig, men jag var bara tvungen att kolla in dig eftersom du har samma nick som min ena mailadress (xxxxx) - lite lustigt.

Å så när man kollar din presentation!!!!!!!!!!! Tror det är den bästa presentation jag sett nån gång! Var bara tvungen att skriva det till dig!

Hoppas du har det gott å att du får en underbar dag!

Blev alldeles varm och glad över hans ord - det var lite som när jag i början på 2000-talet hade en kontaktannons på DN (dit man sedan ringde in sitt svar), och en man lämnade ett meddelande som gick ut på att han var för gammal för mig, men han blev alldeles fascinerad över annonsen och ville ringa och önska mig lycka till :)


.

En veckas semester skapar en förfärlig massa poster på Bloglovin. Så många att det tar nästan en vecka att komma igenom dem. Vilket förstås innebär att man blir lite sen i starten i vissa fall.

Monstermalla hade t.ex. en uppmaning den 22 augusti där vi ombads berätta vad vi bloggat om för 1 respektive 2 år sedan just den dagen. Det inlägget läste jag idag.

Jag antar utmaningen, men jag väljer att gå tillbaks i tiden på just idag, dvs. 27 augusti, isf 22 augusti. Eller kanske kan jag köra båda dagarna? Dessutom backar jag hela vägen till 2007, eftersom det var året jag började blogga.

2007 har jag inga poster varken 22 eller 27 augusti, men fokus var på björnbär, på systerdotter som var alldeles nyfödd, och på mer renovering. Lite traderasnack finns det oxå, och ett par enkäter. Här finns det lite info om detta.

2008 hade vi en jämrans massa björnbär och sniglar. Skrev bara den 22, men utgår från att aktiviteterna den 27 var ungefär de samma - dagis, björnbärsplock och snigeljakt.

Nåväl, 2009 i augusti var jag fortfarande i chock. Chock efter beskedet i maj. Jag bloggade inget om separationen då, utan om en massa annat. Mest Fototriss.

I augusti har jag inga poster varken på 22 eller 27, men jag fortsatte med mina Fototrisser. Den 22 höll jag garanterat på att förbereda Hs 7-årsdag, och hela den veckan var det fullt upp med skolstart och att återvända till vardagen. Den tiden är tack och lov passé, men f-n som jag mådde. 4 september, som var dagen för hans flytt, låg allt för nära, och den förhoppning jag närt om att han skulle komma på andra tankar, kändes avlägsen.

2010 var bättre. Att "köra hela varvet" en gång är det minsta som behövs för att hamna på rätt köl. Så även för mig. 22 augusti bloggar jag om H som dagen efter ska fylla 7. Om förlossningen. Om min kärlek till denna underbara lille kille. Några dagar senare, 27 augusti, är det tankar om separationen som får vara temat i min blogg. Om stölden. Stölden av mina barn. Jag fick så fina kommentarer på det inlägget. Kommentarer som stärkte mig. Går ofta tillbaks dit. Faktiskt. Som en parentes kan nämnas att en av de andra föräldrarna är själv med 4 barn. Där är pappan totalt frånvarande. Tough shit.

Idag är det den 27 igen. Barnens pappa och jag har tillsammans med 5 andra föräldrar fixat kalajs åt H som fyllde 8 häromdagen och 3 av hans klasskompisar. Det är skönt att vi kan göra det ihop. Att vi kan prata. Jag åt middag hos pappan igår. Det var lite knasigt, men det gick bra.

Jag är uppriktigt nyfiken på hur livet ser ut 22 och 27 augusti nästa år. Vad tror du om framtiden?


.

Vi hade sensommarfest med jobbet igår. Boule på Prins Bertils Boulehall stod på agendan. Boule och grillat.

Bara spelat en gång förut, men attans så kul det var! 3 matcher fick vi spela mot olika lag från företaget, och sedan var det final. M och jag gick till final, där vi fick smisk av delar av ledningsgruppen. De fegade dock ur på slutet och kastade aldrig sina 3 sista klot.

Hem sent efter en barrunda, och idag är det lugna takter som gäller på kontoret!






Vänstra bilden är avslutningskloten på första matchen; den vi vann med 13-4
Högra är en close cut mellan oss och motståndarna, men vi behövde aldrig mäta eftersom nästa klot krockade det svarta långt bort åt fanders...


.

Ikväll ska vi fira H hemma hos hans pappa. Med syskon förstås. Med barnens farmor. Och med pappans tjej. Det känns lite nervöst. Jag har träffat henne ett flertal gånger. Men jag har aldrig "umgåtts" med henne. Allra helst inte i en miljö ihop med barnens farmor.

Wish me luck, eller nåt.


.

24 augusti är ingen bra dag.

Det var en bra dag. Tills för några år sedan. Eller tills för nyligen.

24 augusti har minst 2 betydelser för mig. Viktiga på olika sätt. Jobbiga. Sorgliga. Men närvarande.

Vi gifte oss 24 augusti 2002, jag och O (eller X, om man så vill). En lycklig dag. Mycket lycklig. Inte den dittills lyckligaste dagen i mitt liv - om man gifter sig efter att man fått sitt första barn kan bröllopsdagen aldrig bli den lyckligaste dagen. Men den näst lyckligaste. Och bästa. En magisk dag. Den var bra i 6 år. 2009 tog det slut. Vilken tur att jag/vi bestämde att orden "tills döden skiljer oss åt" inte skulle uttalas i kyrkan. Så slapp vi ljuga för Gud och församlingen. Du fattas mig. Jo, faktiskt. Vad än som sägs. Vad än som tycks i stugorna. Trots att det gått mer än 2 år. Du fattas mig. Men jag måste lämna det. Lämna den känslan. För att kunna stänga boken om oss, och gå vidare. Du fattas mig mindre idag än då. Så jag är en bit på vägen.

24 augusti 1955 föddes min syster. Eller min nästansyster. Älskade Anna, du skulle fyllt år idag. 56 år. Men monstret som haft din kropp i besittning till och från i över 25 år vann. Vi saknar dig. Mycket. Det är inte rättvist att man ska behöva lämna sin pappa, sin man och sina barn i din ålder. Inte sin syster heller... Du fattas oss Anna. Jag hoppas att Coco, Gammi, Lennart, och alla andra tagit hand om dig på din födelsedag. Kanske kastat bollar på porslinstallrikar, som vi gjorde på Ön när Coco fyllde 40. Wow, vilket minne att ta med för en 3-åring! Eller ätit jordgubbstårta. Visst har ni jordgubbar året runt däruppe?? Miss you Sis!!

Och så bonusen då - älskade lilla H, som varje år 24 augusti kommer vara 1 år och 1 dag äldre än förra året. 23 augusti kom du till oss; stor och skrynklig och inte allt för vacker. Usch, får man säga så om sitt barn? Nu är du en prins med blond krona av ljusa skyar, en stor kille i 2an, min älskade H. Prins av Lego. Puss!



.

Vår älskade H fyller 8 år idag. Grattis stora killen! Allt gott för det kommande året önskar vi dig!





.

Vardagspusslet ska precis dra igång; den där asken med alldeles för många bitar, i oordning, och där en och annan bit mystiskt försvinner och dyker upp igen. Inte nog med det, man tycker man fått till hörnet och börjar jobba sig inåt, så dyker det upp någon som ska pilla och säga att man lagt fel. Jo förvisso fick man trycka lite extra, och lirka för att få dit biten, men visst passade den väl? Nästan i alla fall. Och nästan måste vara gott nog - hellre lite fix och trix, än inte alls.

Sommaren har varit underbar. Pusslet har legat på hyllan. Dagarna på landet har fått bli lite som de blir med några fasta punkter - måltiderna försöker vi hålla viss ordning på, och däremellan har vi badat, barnen har hoppat studsmatta, ritat, byggt med lego, läst, varit uppe sent. Vaknat sent. Haft ledigt helt enkelt. Vi fick dessutom 3 veckor på raken; barnen och jag. Det är lyx. Det har funkat toppen. Vi behöver ett par dagar för att komma ihop oss som familj efter pappavecka, så 3 veckor ger harmoni.

Nu är vi som sagt åter i verkligheten, men hoppas på härliga sensommardagar ytterligare en tid.


.

Trivialt känns det - att sitta och längta efter barnen, att fundera över soffköp, att gnälla över sommarkilona och att fundera över om man ska göra ett ryck på dejtingfronten.

Trivialt, när jag ser bilderna från nordöstra Kenya; när jag ser en bråkdel av de över 1 miljon små barn vars kroppar är ett skal som ser livet lämna. Barn, unga som borde ha livet framför sig, kvinnor och män mitt i livet. Eller mitt i döden. Gränsen är hårfin.

Trivialt, när jag ser dokumentären En andra chans om 4 relativt unga killar och tjejer, som genom olycka alla blivit rullstolsburna, och i ett fall i princip sängbunden. 4 unga människor som trots stora fysiska motgångar utstrålar styrka, glädje, framtidstro och lycka.

Trivialt, när jag går in på bloggen i kroppen min, där 27-årige Kristian så enormt medryckande, inlevelsefullt och naket skriver om sin kamp mot cancern, en cancer som äter honom och tar all styrka.

Trivialt, när en nära vän i denna stund sörjer sin far som lämnat fru, barn och barnbarn många år för tidigt.


Jag borde känna glädje och lycka över det jag har istället. Lycka över 3 fina härliga barn som just nu är med sin pappa; glädje över att jag kommer att kunna köpa en soffa och har ett hem där jag kan ställa den, tacksamhet över att vardagen är bra överlag. Och jag gör det. Jag känner mig enormt ödmjuk inför den lott livet givit mig. Ibland kanske jag inte visar det. Jag relaterar till förut och andra, och i jämförelse saknar jag ibland. Jag ska försöka bli bättre på att ta vara på allt fint jag har.


.

I början av sommaren försökte jag bli av med min soffa på Blocket. En tjej ringde, men återkom senare och hade bestämt sig för en ny, isf en beggad. Sen åkte jag på semester, och tänkte inte mer på det hela. Kom hem, och insåg att jag nog måste bli av med Tomelillan för att få tummen ur och köpa en ny. "Annonserade" på FB, och innan jag visste ordet av hade en kompis norr om stan nappat. Och nu har mannen varit här och hämtat. Det är lite tomt, men samtidigt känns vardagsrummet oerhört luftigt :)

Men, nu inträder den STORA FRÅGAN - vilken soffa ska jag välja? Är sugen på någon form av hörnsoffa. Eftersom ena delen kommer att stå framför ett lågt fönster får den inte vara allt för hög i ryggen. Dessutom bör den ha ett rundat hörn, då den till viss del måste stå lite halvt ivägen för altandörren. I övrigt? 2+3 sits, fasta ryggkuddar (blev galen på tomelillans dunkuddar som måste puffas i tid och otid), tvättbart tyg, liggvänlig, barnvänlig. Vill gärna ha ett ljust tyg, men inser att ett mörkt är bättre. Hade grafitgrått på den förra och är egentligen nöjd med den tonen.

Har varit på Staland och kikat på Pluz och Showtime (olika varianter), men behöver mer input.

*   Vad har du för soffa?
*   Nöjd?
*   Vad är bra med soffan?
*   Vad saknar du?


.

Några favoriter från sommarens pratare i radion, i lugn och ro lyssnade på via podcast

Mark Levengood
Alice Bah Kuhnke
Henke Larsson
Clara Lidström
Monika Nyström


.

Jag stödjer En timme för Afrika - gör du?


-

med att vara påväg ned till barnen för att pussa godnatt en sista gång innan jag själv hoppar i säng. Alltid en vända till nedervåningen för att kolla att täcken ligger på plats, att lampor är släckta (ovanför sängen) och tända (i hallen), att gosedjuren inte givit sig av på egna äventyr, och så förstås ge alla 3 en varsin puss till, och klappa lite.

Stoppade efter 2 trappsteg, när jag kom på att de ju inte är här. 3 veckor skapar vanor, men idag var det dax att lämna över till deras pappa, och så är gjort. Fortsatte ändå ner. Lyfte på en kudde. Drog in lukten av stora A. Kände på Hs Nallis, som väntar på att han kommer tillbaks. Över till lilla Es rum. Ingen doft har hunnit sätta sig i hennes lakan - det var helt nybäddat när vi kom hem i fredags. Längtan. Denna längtan som sätter sig redan innan jag hunnit lämna av.

Idag var jag kvar hos pappan bortåt dryga halvtimmen. Vi pratade lite om hur det varit med barnen under de 3 veckor som gått. Att Hs utbrotting knappt visat sig alls. Att killarna överlag varit bra kompisar - inte bråkat allt för mycket. Att lilla E är en kavat dam med en orubblig vilja.. E somnade redan i bilen hem, och killarna hade sprungit upp på sitt rum, så när jag skulle gå ropade jag ner dem.

Tack mamma för Grönan idag. Mamma, är du stolt att jag vågade åka Fritt Fall?
Tack för att vi hade det bra på Björnbo. Förlåt att vi retades ibland.
Mamma, tack för att du fixat så roligt på semestern.
Mamma, jag är säker på att du är smalare nu än innan vi åkte till landet.

Killarna överöste mig med kärleksord när jag skulle gå. Vi ses snart mamma. Får vi hälsa på hos dig?. Inte f-n gör det hela lämnaprocessen lättare, men jag gick därifrån med varmt hjärta. Något var rätt under semestern.


Älskade barn, jag saknar er redan.






.

Varför börja jobba en måndag? Förlänger semestern en dag och avslutar med sol, hoppas jag.

Tar ungskocken och åker med 2 andra familjer till Gröna Lund. Undrar hur många andra som också är tillbaks i stan, och har samma plan för dagens aktiviteter? Nåväl, åkbanden ska på och de stora barnen får "springa fritt", så blir nog allt bra.


.

Alla (?) småkillars dröm - att få åka hoj!





Regnet gjorde ett kort uppehåll och lät killarna få åka med morbror W en vända i omgivningen. Lycka!


.

Jag hoppas vi kan lita på YR. I morgon ska vi på Grönan, och vill inte ha regn. Punkt.





.

Blev lite förvånad i morse när det visade sig regna då vi vaknade - det var länge sedan nu vi hade något av den varan, och har blivit bortskämda med sol och 22-25 grader senaste veckorna. Eftersom det finns hur mycket som helst att ta tag i här hemma gör det ju eg inget att vädret inte lockar till uteaktivitet, men eftersom killarna blivit lovade mc-tur under dagen är det ju lite tråkigt att regnet sätter käppar i hjulet för detta äventyr. Nåväl, dagen är inte slut än, och det kan ju mycket väl bli bättre senare idag.


.

Barnen och jag har haft 1+3 underbara veckor på landet med
mycket sol, bad, utflykter och glada stunder ihop med familj
och vänner, men nu är vi hemma igen!

Killarna har redan varit i kontakt med kompisarna, och Ebba
myser med dockor och andra leksaker i sitt rum.

Själv har jag ett ton tvätt att ta hand om, plus massor av bloggar
att läsa ikapp :)


Vi hörs!


.