Ett stenkast från Fyndet

till alla er som lämnade ett litet avtryck efter mitt inlägg Vem är du, vem är jag? Jag blev jätteglad att så många av er ville ge mig ett par rader om er själva. Många av er skrev ju oxå lite om vad min blogg betyder för er, och det gjorde mig verkligen jätteglad, mitt i all oreda.

Jag hoppas ni hänger kvar ett tag till :) Och som sagt, ni behöver inte lämna några djupa profana kommentare till mina inlägg, det räcker med ett litet Hej, och en signatur :)

Kram från alacs

Fredagsmys. Ett ord jag aldrig hört innan A var si sådär 3-4 år. Pizza. Chips. Mysa i soffan.

Pizza varvas med tacos. Ibland köpepizza, ibland hemgjord. Fuskgjord. Köper en rulle deg. Men den blir ganska bra. Hänger ju på vad man fyller den med. Som så mycket annat i livet hänger det på vad man fyller den/det med. Annars är det ju bara ett skal. Likformigt.

 

Chips eller jordnötsringar. De sistnämnda är inte så vanligt förekommande nu sedan barnens pappa flyttade. Jag tänker liksom inte på att barnen gillar dem oxå. Barnen äter knappt halva påsen. På lördag vid 23 avslutar jag påsen. Himla onödigt.

 

Mysa i soffan. Fast nu är myset i soffan borta. Nu är man utkonkurrerad av Nintendo DS. Killarna älskar sina små spel, och de stänger effektivt ute omvärlden när de får spela. Omvärlden inkluderar inte brorsan och J (kusinen). Ställer de en fråga är hörseln påslagen. Ställer mamma samma fråga är det som att snacka rakt ut i tomma intet. Zip zero nada. Inget svar. Inte ens på 4:e försöket. Förutom vissa ord då, som tydligen passerar filtret. Glass, godis, chips, cola. Några av orden som får tillträde till 7-åringens värld.

 

Ibland får jag mysa. A kan komma och vilja ha massage. Han har nog ärvt behovet av ryggpill och massage efter mig :) Då lägger han sig i mitt knä och blir liiiiiten igen. Det är mys. Har jag tur får jag lite ryggpill jag med.

 

Ibland får jag mysa på morgonkvisten. Det är när H kommer och kryper ner hos mig (och Ebba, som allt som oftast finns hos mig från 04 och framåt). Då ligger vi och pratar lite. Tåflirtar. Jag suger ut varenda sekund mys jag får. Snart är väl killarna tonåriga, finniga, kaxiga och vill inte alls mysa med sin mamma. Jag njuter när det bjuds.

 

Vad är mys för dig?

 

.

Vem jag är vet några av er. Sådär på riktigt alltså. När jag inte är alacs (med litet a faktiskt). För er som inte vet så där alldeles mycket om mig så finns det lite att förtälja här i bloggen:

På riktigt är jag inflyttad till storstan från Värmland, fast inte värmlänning. Det blir man inte förrän i 3:e generationen, och eftersom jag är född i Stockholm och har föräldrar som är inflyttade till Karlstad, så är jag lite halvt identitetslös :) Fast jag säger hem när jag åker till Karlstad. Det kommer jag nog alltid göra.

På riktigt har jag passerat 40, och har 3 små troll som håller mig på benen. 2 killar i tidiga skolåldern, och så Ebba som florerar här på bloggen emellanåt. När jag jobbar så är det som konsult med inriktning på ett specifikt affärssystems finans- och projektfuntioner. Är ekonom i botten, och för närvarande alldeles väldigt föräldraledig.

På mer riktigt än jag önskade går jag alldeles i detta nu igenom en skilsmässa. Men det var det väl ingen som hängt med senaste månaderna som missat kanske?

Bloggen började som ett sätt att dokumentera renoveringen av vårt hus, blandat med liiite inredning, foto och smått och gott. Renoveringen var väl i princip klar i våras, och så blåste förändringens vindar över verkligheten, och sedan efter sommaren har inriktningen blivit lite annorlunda. En ventil.  Snart är det dock förhoppningsvis dax för nya renoveringsbilder, eftersom jag är på husjakt.

Det var lite om mig det. Jag ser i statistiken på bloggen (ej att förväxla med räknaren på förstasidan) att det på senare tid har tillkommit många läsare. Men ni är inte så mycket för att kommentera :) Det är ok. När det inte är kommentarer i stil med "snyggt kakel", "fantastiskt förändring" och "var har du köpt burkarna" utan eventuellt lite mer djupgående reflektioner, så är det inte så lätt. Ni behöver inte börja kommentera mer. Det är inte det. Men det vore lite roligt om ni hade lust att lämna ett litet avtryck efter dagens inlägg. En rad eller så om vem du är som läser. Kanske med länk till din blogg, om du har en?!

Lämnar du en kommentar idag?


.

som brast än att aldrig spänna en båge.

Min goda vän C noterade något liknande detta i sin blogg idag, och då tänkte jag att det är ju väldigt sant. Sedan undrade jag vem som egentligen sagt detta, och en vända till Google visar att både Erik Gustaf Geijer och Verner von Heidenstam står som upphovsmän. Wikipedia håller dock för troligt att det är den senare.

Men för att knyta an till rubriken igen, och inte tappa tråden mot trovärdighet på nätet, så tror jag att vi rent allmänt är fega. Man vet vad man har etc. Fega, bekväma, oroliga för förändring. Och trots att det borde vara tvärt om - att man med ökad ålder borde ha skaffat sig den visdom som gör oss mindre rädda för det okända, är det nog så att jag är mindre förändringsbenägen nu än tidigare.

Vissa saker är inte optimala, man kanske till och med retar sig på dem ganska rejält, men i det stora hela tycker man att det är bra. Och så nöjer man sig med det. Men är det fel att vara nöjd med "ganska bra"? Måste man sträva efter bättre? Efter annat (n)? Och riskera det som är ganska ok för något som kanske faller platt? Ja, det kan man bara avgöra själv.

Men å andra sidan, ibland är det kanske bra att någon annan bestämmer åt oss? Bestämmer att det som är ganska bra inte längre ska vara där. Tvingar en till eftertanke. Tvingar till nytänk. Tvingar till att se framtiden an på ett annat sätt än vad som man trodde var planen. Jag vet inte än om jag tycker att det är bra. Det blir nog bra. Men det känns som det är en väldigt krokig väg med många fallgropar som öppnat sig.

Jag har ingen karta. Vet inte riktningen. Än. Men jag ska våga att möta det okända. Jag hoppas så småningom att någon där ute vill möta det okända tillsammans med barnen och mig.

Vad vågar du?


.

Ebba och jag har varit på utflykt.

Vi tog tåget till Karlstad, och bodde hos mamma och pappa. Men vi hade ett späckat schema, så vi var inte hemma så värst mycket. Tyvärr var det ju ett riktigt sk-tväder under större delen av helgen, så det var besök hos vänner och shopping som upptog större delen av tiden.

Lördag bjöd dock på fint väder så då åkte vi till Mariebergsskogen. Vi var i Lill-Skogen och tittade på alla djuren. Sedan en promenad ned till kvarnen och runt till Naturrummet. Berättade för Ebba vad vi haft för oss där i skogen när vi var små :) Tänk att Svenska Rallyt gick igenom skogen för länge sedan. Vilket galet tilltag - skrämma ihjälp djuren!

Klicka för större bilder!









.

Jag har hela Billy full med böcker. Då har jag ändå rensat bort böcker som jag läst en gång och som, så vitt jag kan komma ihåg, inte sa mig något alls. Böcker som stått där i 25-30 år, ja inte just i Billy, men i en bokhylla nära mig, och som gjort sitt.

Myrorna vill inte ha skönlitteratur; de vill bara ha kokböcker, böcker om trädgård och inredning, och så barnböcker. Så mina gamla romaner och noveller och en och annan deckare är förpassade till Hagby (-tippen). Det bär mig lite emot att slänga böcker, men vad ska man göra?

Ibland händer det att man plockar fram en bok man läste för länge sedan. Jag hittade en sådan bok när jag var i Karlstad i helgen. Det var mer än 20 år sedan jag läste den. Har haft den framme ett par gånger sedan dess och ögnat något kapitel här och där. Det är intressant hur man kan läsa en bok flera gånger och upptäcka sidor som man inte sett förut. Nu jag har bara läst den i sin helhet en gång - efter det har det blivit fragment. Men jag kommer ihåg den förvånansvärt väl från första gången. Nu hade jag den som sagt framme i helgen. Mindes många roliga kapitel. Bläddrade lite i den, fram och tillbaka, läste lite här och lite där, och upptäckte saker som jag inte alls sett förut. Eller så var det sådant som måste mogna för att man ska förstå det?


.

Blossa 09 Clementin är införskaffad. Nyttjade möjligheten med föranmälan, och hämtade i grevens tid. Provsmakning av denna får vänta tills årets glöggtillställning hemma i huset. Häromdagen hittade jag en lättglögg från Blossa som är ny för året - Blossa Apelsin. Snygg flaska och en inte helt oävet innehåll! Flaskorna i sig är inte helt tokiga heller.

.

Mitt deltagande i Fototriss har onekligen varit lite mer off än on under hösten, men dagens tema PORTRÄTT hos Helena kunde jag inte motstå!

Bilderna är inte dagsfärska eftersom den lilla loppan befinner sig annorstädes, men åtminstone är det inte mer än ett par veckor gamla.

Och så till något mycket roligare! Idag är det Kladdkakans dag - det visste ni väl?

Bjuder därför på mitt favoritrecept:

·       8 ägg

·       10 dl socker

·       6 tsk vaniljsocker

·       1 krm salt

·       3 dl kakao

·       6 dl vetemjöl eller glutenfritt mjöl

·       400 g smält smör

 

Blanda alla ingredienser i ordning enligt ovan.

Lägg bakplåtspapper i en långpanna och häll i smeten.

Grädda i 175 grader cirka 30 minuter. Kontrollera med sticka, kladdkakan ska vara kladdig i mitten.

Pudra lite florsocker över.

Detta är en fyrdubbel sats, och blir det kladdkaka över så går den bra att frysa.

 

Vilket är ditt bästa kladdkakerecept?


.

Nya traditioner. I år ska jag för första gången på många år "på plats" fira min egen Far. Mamma och pappa kommer i olika omgångar upp till oss inför sin semesterresa. De passar på att träffa syster och mig och våra barn innan de åker till varmare nejder. Men första ska vi ha Fars Dagsmiddag.

~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ * ~ *

I 7 år har jag några dagar i förväg tänkt ut något att ge barnens far, från barnen. De har ju inte riktigt varit kapabla att ombesörja så mycket i presentväg själva. Förutom en teckning eller bokmärke från dagis förstås, och det är ju verkligen inte att förakta!!! Något praktiskt kanske, utan att hamna i kalsong- och strumpfällan. Den får barnen själva falla i när de börjar köpa egna presenter.

I 7 år har vi firat barnens pappa på sängen. Inte med fika, det är lite meckigt att ha kaffekoppar i sängen när barnen far runt, men med lite paket och uppvaktning. Jag tror det var en ny tradition för barnens pappa; att fira på sängen alltså, men det har varit mysigt.

I år får någon annan ombesörja att barnen firar sin pappa. Det känns konstigt.


Jag ska i alla fall fira min pappa!

Vem ska du fira?


.

Idag fyller mitt körkort 25 år! Gustav Adolfsdagen är det oxå idag, så jag kanske ska fira med en bakelse?

Jag är helt på det klara med att det behövs körkort för att köra bil. Tänk att framföra ett fordon kring 1 ton i trafiken och inte ha koll på reglerna. Reglerna som finns för att trafiken ska flyta på, för att alla inblandade parter ska veta vad man ska göra i olika situationer. Reglerna som bestämmer vem som har företräde i olika lägen. Hur man visar hänsyn. Lämnar företräde. Vilka tecken man ska göra när man ändrar riktning. Det är ju jätteviktigt att alla som ger sig ut i trafiken vet hur man ska uppföra sig.

Just blinkers verkar många ha svårt för. Det är ju ganska ogenomtänkt att inte visa vart man ska - allra helst om man tänker göra oväntade svängar. Som om omgivningen hade en aning om vad man tänker. Man kanske har planerat svängen länge, eller så dyker något oväntat upp som gör att man vill ändra riktning. Oavsett så är det ju inte annat än fair att låta de som är runt i trafiken veta att man svänger.

Har man ingen karta är det ju lätt hänt att man tar av vid fel avfart. Där har man ju två val. Man kan fortsätta på den vägen man hamnade på och se vart den leder. Eller så letar man fram en karta, eller frågar om hjälp, och kollar hur man kan hitta rätt. Dit det ursprungligen var tänkt att man skulle. Väljer man första alternativet blir det väldigt underligt för de passagerare som hade tänkt sig ett mer bestämt mål än en avfart, vilken som helst liksom.

Vet du vilka regler som gäller i din trafik?


.

Det är ok. Ok att jag skriver som jag gör. Ok med den andra parten. Barnens pappa. Jag vet att det var någon som undrade.


.

Larmet går. Men det är skönt att ligga kvar en stund. Väl uppe ur sängen vet man att det är kallt, och det är en massa måsten som ska tas tag i. Så man trycker snooze och köper sig 10 minuter till. Så går larmet igen, lite högre denna gång, men det är ju bekvämt att ligga kvar. Vant. Kanske lite för varmt efter natten. Och lakanet är skrynkligt och kudden kanske till och med lite fuktig. Men det är så lätt hänt att man ligger en stund till. En liten röst säger att man ska gå upp. Det finns ju en anledning till att larmet går. Bara en liiiiten stund till. Nytt larm. Den här gången klipper man till klockan eller mobilen, eller vad/vem det nu är som larmar, och så går man motvilligt upp.


Jag tror att många snoozar i sina äktenskap/förhållanden också. De hör larmet. Men de väljer att snooza. Det är lättare att bara vara kvar där man är. Slippa ta tag i en ny dag. De snoozar och snoozar. Rätt var det är blir de förbannade på larmet och klipper till.


Endel hör aldrig larmet. Får kanske inte chansen att höra larmet. De går upp innan larmet går. De går upp till samma vardag som igår. De hör inte larmet för de har fullt upp med att ta hand om en vardag. Rätt var det är har någon annan hört larmet, snoozat ett par gånger, men sedan klippt till. Abrupt slut på larmet. Men den andre, som aldrig hörde larmet, den hörde inte larmet. Fick bara det abrupta slutet.

Snoozar du? Och isåfall vad?


.

Familjekram. En enda stor kram som hela familjen är delaktig i. Det blev nog aldrig, vad jag kan komma ihåg, en familjekram som inkluderade lilla E. Vid närmare eftertanke. Inte så att vi inte gjorde Familjekram efter att hon kom, det var nog bara så att vi gjorde Familjekram när hon sov. Det känns lite ledsamt nu. Att vi aldrig gjorde en Familjekram alla 5. Fast det kanske vi gjorde. Minnet är lite luddigt.

Familjekram. När A hoppade till O's famn från sin loftsäng. När H hoppade till min famn från sin vanliga säng. Och med ett varsitt barn i famnen gav vi varandra en Familjekram. Familjekram. Jag tyckte om det ordet. Jag tyckte om det önskemålet från killarna. "Kan vi göra en familjekram?"

Lite som det här med Familjefoto. Det finns inget foto på oss alla 5. Medan vi var en Familj. När slutade vi att vara en Familj? Jag vet inte. Minnet är lite luddigt. Men jag tror det är senare än vad andra påstår. Kan man ta ett foto på oss alla 5 nu? Ska vi ta ett foto? För barnens skull? Behöver de ett foto av oss alla 5 när de blir större? Att titta tillbaks på? Och minnas att vi en gång var en Familj?


.

Kalsonger, strumpor, t-shirts, jeans, skärp, pyjamas, långa tröjor, badbyxor, shorts. Hälften till dig, hälften till mig.

Det känns helt absurt. Barnen åker som dammtussar, fram och tillbaks. Kläderna har också åkt fram och tillbaks. Eftersom det är hos mig de finns (kläderna alltså...), så är det på mig det kommer an att ta tag i kläderna. Det har jag inte gjort på 8 veckor.

Jag har haft tid. Det har funnits tillfällen när alla kläder är rena och redo att delas.

Men jag vill inte. Jag har verkligen inte velat. Jag har varit som en struts. Om jag låter bli att dela kläderna kanske det inte har hänt. Att han har flyttat. Att barnen bor halva tiden hos honom. Att de behöver kläder där. Att dessa kläder, om de finns där redan, inte behöver packas 2 gånger i veckan.

Jag vill fortfarande inte. Men jag har börjat.

Idag när pojkarna åkte till skolan, och E lämnades över till sin pappa, lämnades även två kassar med kalsonger, strumpor, t-shirtar och långärmade tröjor över. Kläder som flyttade till honom idag. Det är långt kvar tills alla kläder som ska flytta har flyttat, men jag har i alla fall börjat.

Några kläder ska inte flytta. De ska fortsätta sin vandring mellan våra bostäder. Jackor, kängor. Vinterkläder. Sånt som kostar väl många sköna slantar för att ha i dubbla uppsättningar.


.

Dela upp. Uppdelning.

Det är mycket som ska delas och delas upp när man går åt var sitt håll.

Att dela upp vuxensakerna, som möbler, porslin och husgeråd, har gått bra. Vi har inte haft något materiellt gemensamt av större värde. Någon enstaka sak har lämnat mig där jag har känt att jag nog egentligen "velat ha" - men asch vad tusan, det är ju bara prylar.

Huset ska delas. Eller nej visst nej, det ska det ju inte. Marknaden tycker att hus som vårt är värda en himlans massa pengar. Luftpengar. Bankens pengar. Tokpengar. Pengar som jag inte har att ge för den andra halvan. Så där slapp vi dela. Jo, men dela ska vi så småningom. På tokpengarna som vi får när vi säljer. Men just Huset ska inte delas upp.

Barnen ska delas. Där är det tungt. Hårt. Ofattbart. Mina barn. 50% av tiden är de inte hos mig. Jag vet att de har det bra där de är, men de är inte hos mig. Jag får inte uppleva hälften av deras framsteg, utan får dem återberättade. Jag får inte vara med och krama och trösta halva tiden. Jag får inte pussa godnatt halva tiden. Jag får inte gå in och snosa deras varma små nackar minutrarna innan jag själv går och lägger mig halva tiden. Jag får inte ett sömndrucket "god morgon" halva tiden. Jag har sorg i hjärtat. Hela tiden.


.

.. det är så att min vän C's vän i utlandet faktiskt kan tänka sig att hyra ut sin svenska bostad ett tag. Då kanske jag törs göra slag i saken och sälja Huset redan nu. Och få tid att hitta något nytt. Utan stress att hitta det nya.

Det kanske gör att önskelistan blir lättare att uppfylla.

Tänk om.

Eller tänk om DU har någon vän i närheten av mig som vi hyra ut ett par sovrum, ett kök, bad och allrum. 2-3 månader typ. Då kan du gärna höra av dig!


.